Angående fallet Julia Caesar finner jag en hel del förvånade uttalanden från liberaler och andra icke-socialister som borde veta bättre. Expressen agerande ger också fler frågor än det besvarar.
1. Att en person yttrar åsikter som man anser vara obehagliga eller falska kan ju aldrig vara ett rimligt argument för att denne person inte ska få uttrycka sig inom yttrandefriheten – förstås. I det första fallet är det bara att gilla läget och i det andra att, om man anser det mödan värt, bemöta falskheterna med det man menar är korrekt, för såvitt man anser att skribenten i fråga har ett ohälsosamt inflytande. Skulle nämnda skribent däremot uppenbart bryta mot någon lag såsom bedriva ärekränkning eller hest mot folkgrupp eller annat tryck- eller yttrandefrihetsbrott finns ju alla möjligheter att gå juridiskt till väga mot utgivaren-/förlaget eller personen som då kan efterforskas och åtalas.
Att överhuvudtaget nämna en skribents brister i olika stilistiska eller ideologiska avseenden som ursäkt för att denne ska få sin yttrandefrihet eller rätt till anonymitet beskuren vittnar mera om en önskan om ett likatänkande för acceptans än ett försvar för yttrandefriheten eller rätten att få förbli anonym. Vilket är en tämligen bedrövlig hållning i en viktig principfråga.
2. Karin Olsson på Expressen menar att anonymitet hos författare inte behövs i vår ”livliga offentlighet där var och en kan torgföra sina åsikter” (!), även om denna frihet inte omfattar ”hets och hot”. Här missar Olsson åter poängen med yttrandefriheten. Om JC använder svepande formuleringar och generaliserande uppfattningar (förekommer aldrig hos vänstern…) så kan ju dessa bemötas oavsett om JC är anonym eller inte, vidare har ju Expressen och andra med stora resurser enkelt kunna dra JC inför domstol om JC verkligen har begått tryck- eller yttrandefrihetsbrott (det finns fyra kategorier av dessa.) Nu när identiteten är klarlagd förväntar jag mig att detta görs av Expressen. Men OM detta inte görs och JC/personen bakom inte kan beläggas med olaglig verksamhet så är ju publiceringen av hennes namn mot sin vilja inget annat än lynchjustis mot en ideologisk avvikare eller rent av en ”dålig skribent” vars ideologi man inte delar. Det verkat också som att de flesta medier har förstått detta och avstått att publicera namnet (utom Åsa Linderborg på Aftonbladet förstås, vars kommunistiska agit.prop-agenda har en inneboende logik).
3.En stor affär har gjorts av att JC har lämnat ut telefonnumret till Orrenius arbetsplats. Nu visar det sig att Orrenius själv frikostigt gödslat med detta nummer på social medier, så den telefonterror som Orrenius säger sig ha blivit utsatt för hade således knappast stoppats av att JC inte lämnat ut numret, även om detta in sig var högst omdömeslöst.
4. Slutligen till frågan om varför JC valde att vara anonym, Kan det vara för att en radikal kritik av migrationspolitiken i Sverige (hur än illa skriven) och ett samröre med SD, på riktigt eller pådyvlat, är riskfritt med en i landet ytterst aktiv hot- och våldsvänster?
Ta exemplet Marcus Birro. Vad har då han gjort för fel? Jo: 1. kritiserat islam i ett inlägg på Twitter 2. Av nyfikenhet ätit lunch med några Sverigedemokrater (hua!). Mer krävdes inte för att förlora sitt levebröd, bli hotad och få se dörren stängas till den ”fria och livliga debatt” som Karin Olsson anser råda inom de MSM hon företräder och Birro nyss arbetade inom. Ridå!
Fler exempel på den fridsamma, toleranta, fria och livliga politiska debatten i Sverige: ”Syrianen Issa Issa som utsattes för ett överlagt mordförsök, med bl a 18 knivhugg, för att han var aktiv medlem i SD.”(Aftonbladet 25/9-10). Expressen (!) 3/9-11 angående våld mot SD- och närstående: ”Hos Frida Grundström i Gnesta hällde någon in brännbar vätska genom brevinkastet – och tände på. I Eskilstuna sprejades Therese Borgs husfasad ner med orden: “Här bor rasisten Therese Borg”. I slutet av augusti misshandlades Mikael Valtersson, partiets kanslichef vid riksdagskansliet, när ungdomsorganisation SDU höll torgmöte i Norrköping […]. Det här är bara några av ett stort antal fall där Sverigedemokrater har attackerats och utsatts för hot.” Erik Björkman medlem i SDU misshandlades så svårt som ”svenne” att han senare avled. (uppsalanyheter.se 6/10-13).
5. Således: Julia Ceasar hade nog goda skäl när hon valde en pseudonym för sitt skriftställeri. Men var det modigt? Säkerligen inte. Dock till någon del förståeligt. Det var hur som helst hennes bedömning och det finns som bekant ingen lag emot att publicera sig anonymt. Således finns det heller ingen skyldighet för media att avslöja hennes namn. Noterbart är att inte ens när grova brott som våldtäkter eller liknande begås väljer Expressen och andra sällan eller aldrig att publicera namn på förövarna, ej heller att de redogör för perosnernas sjukdomsbild i avsikt att begå ett karaktärsmord, trots att det då alltså till skillnad från i fallet JC är klarlagt att ett konkret brott har begåtts. Här finns en ny intressant debatt att ta tag i.
Som Mårten Schultz säger i SvD (3/9) är det en etisk fråga. ”Det kan finnas integritetsskäl och en riskbild mot personen som talar emot” (en publicering av namn.) Vad vi kan konstatera är att Expressen inte kan ha varit obekant med denna riskbild mot JC och således medvetet ignorerat den. Kanske var t.o.m. hotbilden en del av Researchgruppen och Expressens motiv att publicera hennes namn – som en del i en ”nu röjer vi bland högerskribenter”-kampanj. Hur som helst så blir det ju en del att bära för tidningens utgivare med sekundanter om något skulle hända den avslöjade författaren. Om de nu bryr sig. För inte kan det väl vara så att Thomas Mattson samlade Karin Olsson, Annika Hamrud och Resarchgruppen på sitt kontor tog fram en nybeställd tårta, skar upp en bit samtidigt som han utbrast ”Mission Accomplished” sedan kläckte någon ”Håll Sverige rent”, varpå allmän munterhet utbryter. Nej förstås inte. Bort det! Här kämpar man för en öppen, pluralistisk och livlig offentlig debatt. Det är bara att fråga Marcus Birro. Ett sanningsvittne så gott som något.
Principiella slutsatser:
- Om man ansett att Julia Caesars verk, eller delar av det, är lagstridiga så skulle skribenten lagföras. Efter en eventuell fällning kan det vara rimligt att publicera namnet. Tills detta är skett har hon moralisk/etisk rätt att dels publicera sig och dels bevara sin anonymitet utifrån sin egen bedömning av en riskbild – särskilt som det inte är svårt att se relevansen i denna utifrån den samhälleliga situationen beskriven ovan.
- Idédebatten blir inte svårt lidande av anonymitet eftersom det finns alla möjligheter att kritisera sakinnehållet i en skrift utan att därför behöva gå på person.
- Hot om eller direkt våld är förstås aldrig acceptabelt i en samhällelig eller politisk diskurs och den som initierar det bär ett moraliskt (och ibland juridiskt) ansvar för konsekvenserna.
