Rännstensdrevet når nya höjder av hysteri

(Skapad 2011-06-01 och överförd från kommentaren 1.0.
Ursprungligen publicerad på Newsmill.)

Republikanska föreningen(Rf) gör allt för att skära pipor i vassen efter rännstensdrevet mot kungahuset. Nu senast i SvD (26/5) vill man ha det till att Kungen är en ”splittrare” av nationen. Mycket tyder dock på att folket fått nog av detta mobbingrace mot vår statschef. Man kan inte längre undgå att se den exempellösa låghet som präglar alla påhopp och krystade argument.

Först: undertecknad är ingen utpräglad monarkist, vill svenska folket ha republik så Ok, då får det bli så. Men jag tror man är klok som ännu så länge vägrar. Jag har vidare föga intresse av skvallret kring kungahuset som det förevisas i de s.k. damtidningar eller nu senast lågvattenmärket boken “Den motvillige monarken”, (av initierade historiker som t.ex. Dick Harrison SvD 8/11-10, utdömd som helt oseriös som historiskt källkritiskt verk betraktat. Argumenten som används i boken sägs på goda grunder vara ”Samma argument användes vid vittnesförhören under 1600-talets häxprocesser.”) Skvaller kring 20 år gamla triviala händelser leder alltså vuxna män och kvinnor i media till slutsatsen att kungen borde abdikera. Ordet vuxen var nog förresten felskrivet. Bort med det.

Däremot känns det naturligt att reagera när sådan undermålig smörja som nämnda bok och ryktesfloran kring denna tas till intäkt för ett utdraget rännstensdrev mot Kungen och i nästa steg mot monarkin självt: allt till synes väl orkestrerat och tillvarataget av Rf och dess handgångna män och kvinnor. När dynghögen blivit tillräckligt stor har Peter Althin et concortes klivit upp på detta, som man kan tycka, riskabla gungfly och förklarat republikens överlägsenhet inför folket. Visst blir man väldigt imponerad?

Men handen på hjärtat, vem är det som på extremt lösa grunden sår split och splittring i riket? Kungen? Vänta nu, hur då? Vad har han utifrån etablerade fakta egentlig anklagats för? Men förlåt, det var en dum fråga. Ett rännstensdrev bygger per definition inte på fakta utan på blodsmak, på mobbing, på att dra ner det som förtjänar respekt, besudla det som är en demokratiskt statsfäst del av vår konstitution. Men faktum kvarstår likväl: det är rännstensdrevet i media + den Republikanska föreningen som sökt strid och sår splittring i riket. Se där äntligen lite logiskt och empiriskt baserade fakta!
Och om det nu vore så att Kungen för länge sedan var på en restaurang eller nattklubb där det förekommit lättklädda damer.So what? Är detta en sådan oerhörd synd? Har det påverkat kungens förmåga att sköta sitt ämbete? Menar man att kungen ska skicka in ”torpeder” på varje ställe han går på för att säkerställa att det inte finns någon av motsatt kön i kläder som skulle vara moraliskt klandervärda (kjol under knät, inga bara armar?) Jösses Amanda. Tala om en ointressant höna av en minimal fjäder!

Det som verkligen borde vara intressant för svenska folket däremot, är det odeklarerade terrorkrig som valda delar av media sedan en tid bedriver mot monarkin utan att nämnvärt vara öppen med det för sina läsare/lyssnare/tittare. Detta är oärligt och ovärdigt. Några exempel. Anna Hedenmo på SVT Aktuellt oroar sig långt innan det ens är meddelat att kronprinsessan Viktoria är gravid för att om nu SVT ska börja sända “dagligt baby-extra” (Aftonbladet 22/1-11) Allt förstås av rädsla för att det skulle spilla över något positivt kring detta på monarkin – låt vara att samma monarki faktiskt är en del av vår demokratiska konstitution och ev. tronarvingar därför torde ha ett befogat allmänintresse. Krönikören Johan Croneman på DN tilldelas priset som årets republikan 2009, (känner DN:s läsare till detta?) K-G Bergström (SVT 24/5) förlorar stora delar av sin trovärdighet genom att kräva kungens abdikation (på ovan nämnda extremt lösa grunder). I TV 4 gör men en tarvlig guilt-by-association om drottning Silvias fars påstådda nazistkopplingar – och så här fortgår det.

Till detta kan läggas de något mildare men därför inte särskilt intelligenta propåer om att statschefen minsann ska duas. Öhh, jag menar vi lever väl i en demokrati eller, varför ska vi ”fjäska” liksom? Men inte ens i USA – duandets förlovade land – skulle man komma tanken att kalla statens överhuvud för annat än Mr President och det av goda skäl. Han är den högsta representanten för konstitutionen på samma sätt som vår kung är den högsta representanten för vår demokratiska konstitution och en representant och symbol för hela riket tvärs över all partisplittring. Borde vi inte respektera en sådan institution och dess innehavare tills vi med goda argument skapat en bättre?  Jag tror det svenska folket i stort håller med. Vi skulle i annat fall vara extremt ovanliga bland demokratiska länder med så lite respekt för en gällande demokratisk konstitution och dess höga representanter.

Ett kungahus – det erkänner to.m. de flesta hardore-republikaner – är överlägset på gala och pompa, på drömmar, historia och saga – och  därmed också möjligheten till en storstilad representation för riket. Vi följer familjen över generationer och detta oss ger en ovärderlig kontinuitet och samhörighet och i svåra tider – som till slut alltid kommer – en samlande kraft. Vi kanske inte bryr oss så mycket till vardags, men institutionen finns där över allt politisk käbbel. Och därför – och av flera skäl – tror jag vi bör vi ha den kvar ett bra tag till. Alternativet är inte värt besväret. Det är ett garanterat nerköp.

 

Comments

comments

Det här inlägget postades i Historia och identitet, Konstitutionella frågor, Media. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *