Till skillnad mot i Sverige där det knappt ens finns någon ”intellektuell” vänster att tala om som förmår föra en nyanserad diskussion i aktuella ämnen – så finns det i Frankrike en utvecklad debatt, även till vänster, inte minst kring brännande frågor som migration, nationell identitet och nationalism.
Inom sistnämnda begreppsområde företräds vänstern i Sverige av ”tänkare” som dilettanten och skojaren Henrik Arnstad och plakatmålaren Daniel Pool på Expo (som f.ö. lever gott på bidrag från skattebetalarna via bl.a det statliga Kulturrådet) – som utifrån sitt oresonliga SD-hat vill sätta stopp för ALLT tänkande som innefattar att nationalismen faktiskt KAN ha positiva effekter både för självbestämmandet, demokratin och sammanhållningen i ett land. Pool däremot foular ut den totalt genom att kalla den en ”häxbrygd av nostalgi […], falska förhoppningar och en villkorad gemenskap” (från Public Service och Sommar i P1 – var annars?). Finns det f.ö. någon gemenskap som inte är villkorad? Förstås inte.
Studerar man forskningen och litteraturen kring nationalism så framtår Pool som en mycket ytligt resonerande figur. En tramsmakare helt enkelt – vilket framgår tydligt av bl.a. nedanstående artikel.
Den som är intresserad av en nyanserad och genomgripande diskussion kring nationalismen rekommenderas f.ö. ”Vad är nationalism?” Av Öyvind Østerud. Författaren kommer bl.a fram till att det EU-system som vi har sett växa fram kan jämföras med det medeltida systemet med ”överlappande auktoriteter och flerdubbla lojaliteter.[…] Suveräniteten av uppdelad efter en skala med vasaller på de lägre stegen och kejsare och påve på toppen”. I en sådan struktur är inte längre begreppet suveränitet användbart och den nationella demokratin blir lemlästad. ”Nationalstaterna utgör just en ram kring solidaritet, omfördelning och trygghet inom gränserna, som medeltidens former inte kunde göra.”
Och som den nya medeltidens former av allt att döma inte heller förmår göra, kan tilläggas. Vad gäller artikeln i länken så är det symtomatiskt att Aurélien Bernier hamnar i ett kollektivistisk och förlegat klassperspektiv, men i övrigt för han ett mycket övertygande resonemang.
När hänger den svenska vänstern på och släpper sin reflexmässiga negativa primitivism och grovhet visavi nationalismen?
