Postmodernismen äntligen på väg ut

I dagens SvD finns en intressant understreckare som indikerar att postmodernismens sand håller på att rinna ut i filosofins timglas. I så fall inte en dag för tidigt.

I samband med detta kan en mycket prisvärd bok rekommenderas.

Postmodernismens förklaring
Skepticism och socialism från Rousseau till Foucault
av Stephen R C Hicks.

Men är postmodernism något att bry sig om?

Förvisso är den det eftersom den förpestat debatt- och kulturklimat t i västvärlden i allmänhet under lång tid och har haft särskilt svårartade effekter i Sverige. Tesen om att sanning bara är en maktfråga, (dock inte deras egen sanning förstås) att västvärlden är ondskefull och särskilt så den ”vita rasen”, är några av teserna som drivs (trots att den västerländska civilisationen är den mest kreativa, välståndsskapande och teknologiskt underlättande för svaga grupper som existerat sedan Cro-Magnons framträdande – och var f.ö. först bland civilisationer med att avskaffa slaveriet, införa kvinnlig rösträtt, m.m.).

Listan som falsifierar postmodernisterna är lång. Mycket lång. Men det bryr sig förstås postmodernisterna inte om eftersom motsägelser, logik och empiriskt stöd frånkänns relevans – förså vitt det inte stödjer deras egen position förstås – vilket det mycket sällan gör.

Som svenska exempel på en typisk postmodernist kan nämnas rektorn vid Södertörns högskola och den frodas på ett antal fakulteter där och på andra läroanstalter i landet, liksom på olika föreningar som ”Rummet”, ”Rättviseförmedlingen” – ofta skattefinansierade, samt olika ”debattörer” och författare ofta närvarande i de större medierna inkl. Public Service.

Det Hicks konstaterar som ett mycket viktigt faktum är att samtliga postmodernister står till vänster, d.v.s de baserar sin samhällssyn på en grund av  (falsifierad) marxism – allt är intressekonflikter mellan kollektiv – med överlagringar från bl.a. Rousseau, och Hegel och andra irrationalister och upplysningsmotståndare fram till och med Herbert Marcuse, Frankfurterskolan, Derrida och Foucault m.fl.
Hicks gör ett visst nummer av att Emanuel Kant skulle vara en av grundpelarna för postmodernismen, men den delen i boken kan hoppas över – är inte övertygande. Det är mycket mer troligt och tydligt att basen ligger hos ursprungligen sofisterna och sedan Rousseau och Hegel.

Hur som helst. Hicks tes i ett nötskal:

Postmodernismen är den akademiska radikalvänsterns kunskapsteoretiska strategi för att i teori och praktik bemöta krisen som socialismens misslyckande gav upphov till.

Kan man inte ersätta ”systemet” med sin dröm kan man i alla fall försöka förstöra det inifrån. I detta ligger också ett hopp om att ur den sekulära demokratins och marknadsekonomins tänkta sammanbrott kunna ta makten i en ”revolutionär situation” d.v.s. den vanliga omskrivningen för en statskupp ur ett samhälleligt kaos. Vad som sedan skulle vänta dissidenterna – de som inte håller med – behövs inte mycket fantasi för att räkna ut. Det finns f.ö. sommarpratare städslade av Public Service (vilka annars) som berättat om deras pubertala fantasier i detta tänkta lyckotillstånd.

Boken kostar endast 47:- (!) på Timbro förlag  (och nej den går inte näringslivets intressen – som om det vore ett problem – men försvarar förvisso upplysningen och ontologisk realism) och bör som det sägs i förordet bäras i fickan av varje student som närmar sig ett universitet eller någon som hamnar i göromål med en hallstämplad kulturredaktion.

Köpläge! >>>

Bilden nedan visar socialismanhängarnas strategier efter varje empiriskt och teoretiskt misslyckande. Mycket pedagogiskt!
Jag tog mig friheten att skriva in nästa steg på den vägen. Måhända ser vi nu ett långsamt slut på denna destruktiva rörelse. Hög tid för ett återvändande till förnuftet, kulturellt självförtroende och (ontologisk) realism.

Socialismenskris

Comments

comments

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera