Kampanjjournalistik där den inte borde finnas

Kampanjjournalistik verkar vara lite av en svensk paradgren när det gäller samhällsfrågor. Politikerna kommer med något kontroversiellt förslag, gärna ett förbud eller frihetsinskränkning (rökförbud, cykelhjälms tvång för vuxna, kvoteringar till höger och vänster): journalisterna inom de vänsterdominerande drakarna inkl ”Public Service” fylls av entusiasm och hakar på och letar stödjande argument och skapar idolporträtt av de ”modiga” politikerna som vill tygla de olydiga otuktade medborgarna (som inte begriper sitt eget bästa) ännu en gång med sina förment ”progressiva” förslag.

SVTs satsning ”vita bolag” – som nu tycks ha gått i stöpet p.g.a.av att det grova och rent rasistiska i upplägget blev för svårsmält även för de annars hårdhudade programcheferna – skulle med all säkerhet följts upp med denna typ av kampanjer som stöd för statliga tvångsåtgärder.

I dagens SvD Näringsliv kunde man se den tilltänkta tvåstegsraket som nu blev en lite futtigare ”enstegare”: heroiseringen av tvångskvoteringen till bolagsstyrelserna. Rubrik: ”Redo att kvotera”. En leende minister med fast blick står i begrepp att införa något mycket bra gentemot de slemma reaktionära krafterna. Reporten Sebastian Orre faller i trans och skriver patetisk panegyrik. Att chefredaktör Fredric Karén släpper igenom ett sådant okritiskt dravel visar åter att han inte är mogen sin uppgift som ledare för en tidning som skall föreställa liberal och näringslivsvänlig i någon mening. >>

Sällan har man väl läst en sådan brist på kritisk frågor till en minister som vill lägga ett ytterst kontroversiellt förlag. En minister som alldeles uppenbart är fullständigt infantil vad gäller förståelsen av marknadsekonomins funktionssätt och ovanpå detta hyser en så primitiv kollektivistisk syn på människor att hon på fullt allvar tror att tvångsmässigt införda procensatser av någon kollektiv egenskap som kön (eller hudfärg) i en ledning för ett privat projekt/företag har något med ”rättvisa” att göra.

Journalisten lämnar ministern helt skadeslös, inte en skråma, inte ett enda principiellt resonemang kring det rimliga i att staten tar över en stor del av beslutsrätten en över det ägande – och den risk vid investeringar– som är grunden för samhällens välstånd – alltså införande av planekonomi steg 1.

Här kommer då återigen lite hjälp på traven då till våra okunniga och statskramande maktdevota samhällsjournalister:

Ingen människa kan från någon rimlig frihetlig filosofisk, vetenskaplig eller moralisk princip hävda att man har dragningsrätt på beslutanderätten över främmande personers privata projekt eller egendom i det civila samhället (t.ex. ett företag) på grund av någon som helst ytlig kollektiv egenskap man besitter: kvinna, man gul, blå eller röd. Detta är förstås självklart i ett rättssamhälle med marknadsekonomi och äganderätt och en syn på individen utifrån Dr Kings och all humanisms sanning om att det är en persons karaktär och handlingar som ska värderas inte något ytligt, i sig egenskapslöst kollektivt kännetecken. Det kan dessutom omöjligen fungera i det långa loppet om inte de som startar och äger företaget eller andra projekt (och som står risken vid fallissemang) också har beslutanderätten över inriktning och ledarskap.

Den som har någon insikt i styrelsearbetets teori och praktik inser snart att en styrelse inte är någon monolit av likatänkande personer som jobbar i ur och skur i oavsett i viken fas ett företag befinner sig i – och därför lätt kan ersättas av andra med andra ”hudfärger” eller ”kön” utan förluster. Sanningen är att det krävs helt olika personer i en styrelse beroende på vilken fas företaget är i: en uppbyggnadsfas krävs speciella kompetenser, en mognadsfas en annan och slutligen i en avvecklingsfas krävs ytterliga andra typer av kompetenser. Få om några personer besitter alla dessa kompetenser samtidigt. Därför är det också en ständig omsättning av personer i styrelserna – och man tar dessutom in speicalkompetenser utanför styrelserna när det krävs.

Att tro att staten, via en lag om att en styrelse måste innehålla en viss procentsats av människor med någon ytlig irrelevant egenskap som etnicitet eller kön, på något sätt skulle underlätta för näringslivet att snabbt anpassa sig till den enorma dynamik och konkurrens som rådet på marknaden, visar på en pinsam okunnighet om styrelsearbete parat med en minst lika pinsam brist på övergripande förståelse för marknadsekonomins funktionssätt – och äganderätten som grund för denna.
På nedanstående länk finns f.ö. fler argument mot kvotering (fast då spricker ju Er kampanjjournalistik förstås – och det vill Ni ju inte. Dumt av mig att inte tänka på det.)

http://nya.kommentaren.nu/arkiv/874

Comments

comments

Det här inlägget postades i Genus och feminism, Politik och ekonomi, Rättssamhället. Bokmärk permalänken.

Kommentera