(Skapad 2009-11-06 överförd från kommentaren.nu 1.0)
Den 5 november 2009 kommer inte att ihågkommas för lysande svensk statskonst. Snarar tvärtom: en studie i kortsynthet, feghet och destruktiva prioriteringar.
Låt oss vara kristallklara. Att regeringen sade ja till gasledningen handlar i första hand om att den storpolitiska glorian på Fredrik Reinfeldt inte till något pris fick hamna på sned. Nu när han är ”en i gänget”. Bort då Sveriges (och Baltikums) långsiktiga säkerhetspolitiska intressen. Här gäller det att kunna få dunkar i ryggen av de storpolitiska grabbarna och Fru Merkel, ”Bra Fredrik, nu har vi gasen ! Bra jobbat!” (Inte lika glada miner från balter och polacker.)
Till detta skall läggas regeringsrätten nej till OPABs önskemål om att få provborra efter olja utanför Gotland i Sveriges ekonomiska zon. Här gäller det Reinfeldts och regeringens miljö- och klimatimage, bort då stora ekonomiska vinster för Sverige. Regeringen anses i vida internationella kretsar som ”klimattalibaner” men är förstås i egna ögon föregångsmän och kvinnor. Med detta tillmäle menas förmodligen någon som låter det som bara andas miljö eller klimat överskugga allt annat. Det må vara räkor på en sandbank eller upprörda bottensediment. Inget är viktigare: inte ens de egna medborgarnas framtida säkerhet eller en minskning skuldbördan inför en åldrande befolkning och – märkligt nog – inte ens klimatsmarta skäl att gå till handling – som i fallet oljeutvinningen.
Bedömningen är nämligen att den oljefyndighet som beräknas finnas sydöst om Gotland – och som Polen redan pumpar upp olja ifrån – kan vara värd ca 100 miljarder kronor. Pengar som till inte obetydlig del skulle hamna i den svenska statskassan. Till förmån för medborgarna i vårt land: äldrevården, skattesänkningar för företag i entreprenörer i avsikt att få igång jobbskapande, minska utanförskapt etc.
Men nej sade regeringsrätten ” att miljöhänsyn väger tyngre än ekonomiska oljeintressen”. Notera hur man här lägger in ekonomiska oljeintressen snarar än bara ekonomiska intressen. För att rättfärdiga beslutet på en semantisk nivå. Olja är ju verkligen ett fult ord inte sant? Smutsigt liksom. Gammeldags. Inte desto mindre är vi beroende av olja inom överskådlig tid och det märkliga här är att ur ett globalt klimatperspektiv är det förstås bättre att frakta oljan lokalt en över stora geografiska avstånd: med haverier och katastrofer som regelbundna inslag. Men – notera – några sådana som det kan tyckas uppenbara klimat- eller miljöargument tas inte upp i beslutet!
Detta får en att undra om kanske nejet till oljeutvinningen har något att göra med jaet till gasledningen. Man vill inte störa ryssarna i utläggningen av ledningen? Man känner en viss oro inför vad framtida memoarer och arkivforskare kommer att visa.
Och vad händer med Gotland? Kommer man vara beredd att ”återförsvara” ön efter alla år av avmilitärisering? Eller vill man återigen inte stöta sig med den allt närmare krypande grannen från öst och lämna dörren vidöppen bakom en dimridå av fromma förhoppningar?
Slutintrycket av båda dessa beslut är att det handlar om en kombination av att få Reinfeldt att se bra ut under EU-ordförandeskapet och frotterandet i världspolitiken, samt att man med närsynt läsning av havsrättskonventioner har sluppit ta de betydligt tuffare säkerhetspolitiska hänsyn som borde ha varit en självklarhet för politiker som är satta att ytterst värna landet och vårt närområde. En slags feghet och slapphet i kombination med diplomatiska prioriteringar – och ja faktiskt – en tydlig klimattalibanism och världsfrånvändhet vad gäller oljeletningen.
Slutsatsen blir än en gång att vi har de ledare vi förtjänar. Men om vi tycker att vi förtjänar bättre – och det tycker nog de flesta, så återstår bara en sak. Nya regler för väljande av politiska ledare, således en ny konstitution. Och kanske krävs också ett nytt parti för att gå i bräschen för detta. Det behövs en rejäl reformering av det svenska statskicket. En verklig och djupgående svensk reform.
