Uppstädningen efter ett haveri
Detta är den andra och sista texten om professor Dick Harrisons förvandling från en respekterad historiker till en inte lika respekterad politisk demagog. Den första artikeln hittar du här >>.
Alf W. Johansson professor emeritus i historia vid Södertörns högskola skrev den 24/3-93 en artikel i DN om den svenska historieforskningens förfall. ”Förgäves söker läsaren av svenska avhandlingar efter översikt och inlevelse i historiska gestalter. Med hjälp av allt finare metoder avtäcks istället allt trivialare detaljer. En sådan historieskrivning kan inte annat än stå handfallen inför samtidens dramatiska skeenden.”
Texten kunde vara direkt riktad till det stora historiska verket ”Sveriges historia” nyligen utkommen på Norstedts i åtta volymer. Dick Harrison har varit huvudredaktör.
Maken till sammanhangslös knappologi går knappast att uppbringa än detta verk. Samme Harrison säger på Norstedts hemsida: ”Har du makt över det förgångna, kan du definiera nuet och peka ut riktningen för framtiden.” Det är uppenbart att Harrison tagit denna insikt till sig när han försökt utöva makt över sinnena och utifrån historiska berättelser och skrönor peka ut den rätta framtiden för den obildade populasen och till varnagel för dem som inte följer den nuvarande maktens politik och påbud.
Summering:
Dick Harrisons försök att bygga ett understöd via historien till den s.k. decemberjuntan (DÖ) och deras migrationspolitik blev inte särskilt lyckat. Harrison felbedömde tyngden i sin professorstitel. Han trodde uppenbarligen att den medgav att det han skrev skulle tas för självklara sanningar. Det i sig uttrycker ett folkförakt. Att redovisa sifferunderlag eller någon form av evidens för sina påstående behövdes inte. En förledande diskurs ges fullt svängrum. Ändamålet helgar medlen.
Det hade nog också kunnat hålla ganska bra – kollegorna i Sverige tycks fyllda av samma anda som DH eftersom ingen, mig verkligen, gett någon moteld. Tyvärr för DH råkade en forskare som inte köpte denna auktoritetstro rakt av, se igenom DHs upplägg varpå DH fick så ordentligt med ”smisk” att han svårligen kommer att kunna återfå något av den auktoritet som seriös historiker med någon form av oväld, vilket han ändå tidigare hade. Även min ringa person har levrat en ganska omfattande kritik, låt vara inte lika publikt spridd men, menar jag, därför inte mindre drabbande i sak.
För Tino Sanandajis kommentarer se >>.
Även jag försökte faktiskt få in en replik till SvD men det gick inte. Den gick f.ö. mycket efter Tinos linjer men skrevs väldigt snabbt, direkt under nyårsdagen och skickades in den 1/1-15. Sanandadjis text publicerades på hans blogg den 2/1-15.
I efterhand har Brännpunkt, enligt Harrison, låtit påskina att det faktum att några repliker inte tagits in berodde på att det som faktiskt kom in inte var ”publicerbart”, därmed indikerande att de inte höll samma strålande kvalitet som Harrisons text. I så fall måste det ha varit en otroligt låg nivå på dessa, vilket inte är lätt att föreställa sig. Vid en direkt fråga angående min text var förklaringen dock att den var för lång, 14 000 tecken. Visst det kan jag köpa, men man bad mig heller inte korta texten, vilket jag ju kunde ha gjort om lite god vilja fanns. Nu har man ändå till slut tagit in ett svar från en SD-politiker till vilkens replik vi återkommer nedan.
Harrison har dock, vilket till någon del hedrar honom, låtit meddela att han tagit del av kritik från sociala medier, kanske även min, men definitivt Sanandajis som han citerar. Denne har dock hittills inte bemödat sig att svara Harrisons på hans kommentarer, säkert beroende på att DH har varit tvungen att kapitulera på båda sina huvudteser, nämligen
1. Att invandringen är det som gjort Sverige rikt, samt
2. Det är ”glasklart” att det historiskt inte finns några långsiktigt negativa effekter av invandring. Dess emellan har Harrison också blivit avslöjad som användare av billiga retoriska knep.
Jag ska nu en gång för alla städa undan det akademiska damm som Harrison rivit upp i uppenbar avsikt att täcka över både sanningar och insikter till förmån för en politiserad ideologiserande kamouflering av verkligheten. Hans blogginlägg kan hittas här>>. Jag kommer att sammanfatta essensen i varje punkt för att sedan kommentera. Harrisons text är genomgående i kursiv.
(1) DH kritiserar Tino Sananddji för “kunskapsluckor”. “Ett exempel: När han berör antalet tyskar som bosatte sig i Sverige i förfluten tid skriver han att ”nästan inga tyskar bodde på landsbygden”. Mot detta hävdar DH att Tyskarna var inte alls sparsamma på landsbygden utan utgjorde ett ”prominent” inslag även där. Svensk gruvnäring var ”beroende” av expertinvandring ”långt in på 1800-talet.”
Kommentar: Faktum kvarstår att den tyska invandringen i huvudsak begränsade sig till några större städer (ca 20–25 % av befolkningen i dessa som max), vilket innebär att det var i städerna de var flest. Att de dessutom fanns på landsbygden, som nu DH gör et stort nummer av, motsäger inte detta faktum, lika lite som att dessa tyskar assimilerads mycket snabbt och blev svenskar med tyskklingande efternamn i en del fall. Detta att med lite knappologi kunna slå Sanandaji på fingrarna kan man ju bjuda den gode DH på. Det förändrar inget i sak vad gäller volymen på invandringen gentemot den dåvarande svenska befolkningen samt att detta har noll relevans visavi nutidens asylinvandring som ju är det som SD och andra problematiserar men som DH inte anser vara ett tillräckligt problem för att migrationspolitiken ska ändras i någon del.
(2) “En annan återkommande angreppspunkt är att jag jämför äpplen med päron, att dagens kostsamma flyktinginvandring inte kan jämföras med lyckosam arbetskraftsinvandring i det förflutna.”
Kommentar: Här medger nu DH följande:
”Det är fullt möjligt – på ett hypotetiskt plan – att dagens situation, sett i efterhand, visar sig vara historiskt unik och resulterar i långsiktigt negativa effekter. “
Här kan vi som Tinos Sanandadji gjort hänvisa till en person som i motsats till Harrison verkligen bedrivit seriös forskning om migrations konsekvenser för olika länder – George Borjas vid Harvard i USA. Han sammanfattar forskningslitteraturen s här: “The most important lesson of the research is that the economic impact of immigration will vary by time and place, and that immigration can be either beneficial or harmful”. Läs mer här! >>
DHs “glasklara” påstående om inga existerande negativa effekter historiskt av invandring får på goda grunder anses falsifierat. Tesen om den nuvarande migrationspolitikens positiva fortsättning “på lång sikt” är och förblir vilande på en from förhoppning. Men Harrison framhärdar ändå, likt en drucken, i påståendet att historien visar ”att flyktinginvandring, på lång sikt har gagnat mottagarländerna.” Bara genom att upprepa ett falsifierat påstående tror han att det får effekt. Det är ungefär som om feminister upprepar ordet “könsmaktsordning” i parti och minut trots att ingen kunna belägga förekomsts av en sådan utifrån strikt logik, statistik och falsifierbar teori.
De exempel han ger i sitt framhärdande är typiska i sin hala retorik: ”Se bara på den påtvingade emigrationen av judar, morer och morisker från Pyreneiska halvön mellan 1490-talet och 1610-talet. Mottagarländerna, till exempel Barbareskstaterna och Osmanska riket, tjänade på emigrationen ekonomiskt, kulturellt och militärt, trots att flyktingarna inledningsvis upplevdes som ett minst lika stort och ovälkommet problem som många idag upplever flyktingar i vår egen del av världen.”
Kommentar:Emigrationen av Judar kan ha bidragit till de muslimska staternas fördel på något plan, men knappast för judarna själva eftersom de enligt islam är andra klassen medborgare och aldrig kan bli annat än mindre värda “dhimmis” om de inte konverterar. Att morerna flyttade till moriskt land (muslimer till muslimer)– är väl en ganska rimlig positiv trade-off . Här kommer vi dock in på det som DH hela tiden undviker; kompatibiliteten mellan islam och västliga kulturer med kristen bas och en tradition av upplysning och utvecklad sekularitet. DH nämner inte ett enda exempel på när en stor invandring av den senare kulturen till den förra lett till något positivt resultat för mottagarna. Trots att detta borde ligga i hans ideologiska intresse eftersom de flesta asylsökande de senaste åren kommer från länder med just en sådan kulturmiljö.
Samma sak när han talar om kristna flyktingar till kristna länder. Kulturkrocks-dimensionen förträngs – låtsas inte om. Argumenten haltar.
Hur som helst så rör hans exempel hela tiden relativt små flyktingströmmar eller – som i USAs fall – relativt stora till ett land med enorma arealer av jungfrulig mark och då med i stort sett människor från och inom samma antik-kristna-judiska kulturkrets – “västerlandet”.
(3) ”En tredje punkt är att jag omöjligen kan jämföra den historiska invandringen med den nuvarande, eftersom folk som kom hit förr var högutbildade, medan dagens invandrarskaror utgörs av idel analfabeter.” Detta är enligt DH förbluffande nog ”lätt att bemöta”: “För det första är långt ifrån alla av dagens invandrare, exempelvis från Syrien, obildade analfabeter.”
Inga siffror nämns som vanligt av DH, men faktum är att enligt statistik från Migrationsverket så saknar upp till 60 procent av den nyanlända gymnasiekompetens, det innebär med anhöriginvandring ca 100 000 människor per år med mycket låg utbildning och kulturellt utanförskap (visavi modernitet och sekulära värden)!
Nej, inte alla blir svaret på DHs retorik – men ett tillräckligt stort antal för att vara alarmerande för den svenska välfärdsstatens framtid. Många är högutbildade (vårt problem är att vi inte tar tillvara deras kunskaper, inte att kunskaperna i sig saknas). Jo, det sistnämnda är förstås ett JÄTTEPROBLEM: att några procent högutbildade skulle kunna kompensera för detta är helt enkelt inte matematiskt möjligt.
”För det andra är det faktum att någon är analfabet idag inte detsamma som att hon eller han kommer att vara det i morgon – för att inte tala om vad de förmodade analfabeternas barn och barnbarn kommer att vara. Människan kan utvecklas.”
Kommentar: Absolut, men om språket är grammatiskt på stort avstånd från ens eget plus att man anländer till en multikulturalistisk miljö där man dels uppmuntrar personerna att bevara sin kultur (t.ex. hemspråk som saknar vetenskaplig evidens att vara till fördel för den invandrade, för detta se >> ) och där murarna in till arbetsmarknaden är skyhöga. Om man dessutom på centralt håll (Reinfledt, Sahlin m.fl) underkänner den egna kulturen som existerande eller i alla fall inte ha några inneboende fördelar, så begränsas dessa möjligheter till integration drastiskt jämfört med ett land där assimilering och eget ansvar och ytterst begränsade bidrag sätts i högsätet, som t.ex. USA. Men även där har landet enorma integrationsproblem med bl.a somalierna >>
Vi vet nu att tredje generationens utomeuropeiska invandrare inte talar bättre svenska än 2:a generationen, snarast sämre! >> Ytterligare ett skäl att stanna upp och pausa den nuvarande politiken tills någon kan komma på en lösning innan allt bara blir värre (för att sedan simsalabim bli bättre – på sikt, à la Harrison.)
Harrison levererar en from förhoppning men säger inget om vad som behöver ändras för att nå till målet. I hans ideologiska motiv ligger ju som han själv säger ”försvara den nuvarande invandringspolitiken”. Ergo: allt är i stort set OK, tuta o kör. Idealiserande verklighetsflykt är väl det snällaste man kan säga om detta.
“För det tredje var en stor del av gårdagens emigranter lika outbildade, eller mer outbildade, än de som mina kritiker syftar på när de klagar på dagens araber, somalier, m.fl. Många av de ovannämnda judar som flydde undan pogromerna i öster var fattiga och lågutbildade. Många svenskar som emigrerade till USA på 1800-talet var vanliga bönder, liksom de finnar som lämnade sina hem öster om Bottenhavet för att förvandla skogsområden i dagens Sverige till kulturbygder på 1600-talet. Exemplen kan mångfaldigas.”
Kommentar: Här ser vi åter den förrädiska retorik som HD begagnar sig av.
1. Judarna har alltid varit en liten grupp som gjort assimilering till ett livsvillkor och blivit extremt duktiga på det, utan att därför tappa sin kultur. De har heller inga intoleranta krav på att andra religioner ska anpassa sig eller frånkänner en sekulär stat dess legitima överhöghet.
2. Svenskar och andra européer som gav sig av till USA flydde tills en frihetligare version av sin egen kulturmiljö. Man arbetade hårt, fick inga fribrev eller långvariga bidrag och assimilerads lätt till både demokrati och jämlikhet. Jämför detta med t.ex. somalier eller andra med liknande kulturmiljö. De har trots allt positivt tryck till assimilering enorma svårigheter att passa in. Återigen jämför HD päron och äpplen utan att därför komma en tum närmare ett historiskt betingat stöd för den nuvarande asylpolitiken i Sverige.
(4) Harrison poäng är inte att nuvarande migrationspolitik kostar enorma belopp för folkhushållet. Hans poäng är att man bör tänka långsiktigt. “Om vi nu inte har några problem att tänka långsiktigt när det gäller hoten mot vårt klimat, varför skulle vi då inte kunna tänka långsiktigt när det gäller hur vi skall bemöta de människor som söker sig hit undan krig och förtryck?”
Kommentar: Först: den av människan skapade s.k. klimatförändringen går inte att notera och slå fast i vår vardag och nutid. Långsiktiga åtgärder kan då antingen bygga på evidensbaserad forskning eller på alarmism. Hur som helst så är det inte jämförbart med faktisk existerande problem i nutid som rör faktiskt existerande kostnader som vi vet härrör från byråkratiska och politiska beslut. Dessutom: Hur långa perioder man kan tänka sig behöva vänta innan plus vänds till minus ger inte DH, varför hans utsaga måste betraktas som helt förryckt i relation till de nu levande och närmast kommande generationer för vilka vi med moraliskt nödvändighet behöver bygga en långsiktigt hållbar välstånds- och trygghetspolitik.
Han säger sedan angående migrationspolitiken: “motiven är och skall vara humanitära”. Det betyder rent logiskt att det inte finns någon egentlig gräns för mottagande av migranter till Sverige. Kommer det 5 miljoner asylsökande så ska Sverige ta emot dem ty Harrison har sett i sin kristallkula att detta kommer att bli långsiktigt bra. Ekonomiska och sociala ”kortsiktiga” kostnader ska de de mottagande svenska medborgarna helt enkelt bära även om det ”tillfälligt” kullkastar hela deras liv och samhälle: på sikt om några generationer eller så – mer precist blir det inte – blir det bra. Trovärdigt ur NÅGON synvinkel? Förstås inte.
Han avslutar denna punkt med att påstå att om vi håller oss till detta ädla humanitära motiv, som alltså gäller för alla andra utom den egna befolkningen, i nuläge och överblickbar framtid, så kommer alla kostnader ”vägas upp av ekonomiska och kulturella vinster i framtiden.” Bevis? Evidens? Noll och intet. Dravel för att uttrycka sig koncist. Men en mer precis formulering av det totalitära konceptet att (det undflyende) ändamålet –”berikning”– helgar alla medel och kostnader25 år bakåt och under överblickbar tid framåt, är svår att tänka sig. Det måste vi ge den gode Harrison.
(5) ”Invandrarna bidrog till att bygga upp det svenska samhället och att deras bidrag var särskilt betydelsefulla under de perioder då de var många, ett påstående som borde vara okontroversiellt.”
Kommentar: I högsta grad kontroversiellt För det första nämner inte Harrison numerären på de som invandrade. Det var i alla lägen en mycket blygsam del av den dåvarande befolkningen. Vidare kom dessa människor in i en fas som redan blivit expansiv på grund av svenskarnas arbetssamhet, politik och innovationskraft. Oxenstiernas omorganisering av statsbygget, nya organisationer för krigföring mm. Likaledes kan man säga att när arbetskraftsinvandringen kom på 1960-talet så var det ju inte dessa som drev utvecklingen utan det var svensk ingenjörskonst och innovationskraft som sedan behövde folk, men sistnämnda är sannerligen inte någon avgörande funktion i någon mening – det är en utbytbar produktionsfaktor för att säga det krasst.
Så implikationerna av Harrisons följande påstående måste modifieras: “Perioden 1250–1350, stormaktstiden på 1600-talet och välfärdsstatens stora expansion under efterkrigstiden var perioder då invandringen till Sverige var ovanligt betydande.”
Visst, man behövde lite extra folk på grund av att svenskarna var innovativa och framgångsrika inte för att invandrarna i någon avgörande del var instrumentala i utvecklingen. Jag tror inte att det tidsmässiga sambandet bör betraktas som slumpmässigt, säger Harrison. Nej, men sambandet ser alldeles uppenbart inte alls ut som DH vill låta påskina – att invandrarna byggde Sverige. Dessutom rör detta som sagt inte huvudfrågan. Värdet av expertinvandring har ingen ifrågasatt.
Sedan kommer ett särdeles lågt retorisk trick, ett slags erkännande under galgen: “Detta sagt vill jag på intet vis hävda att allt det vardagsslit som icke-invandrade bönder och arbetare underkastat sig i det förflutna har varit oviktigt. Tvärtom.”
Här låter DH alltså påskina att svenskarna roll var som bönder och arbetare. Arbetsmyror som slet under piskan från intelligenta och framåtsyftande invandrare.
Det fanns ingen strävsam svensk medelklass, inga svenska adelsmän men långa och djupa släktled bakåt i tiden enligt Harrison. Vilket det förstås i hög grad fanns. Jag har nyss nämt Oxenstierna. Det är bara att gå till kyrkböckerna och adelskalendern. Ett sådan förljuget förakt för det egna folket och deras roll i historien är svårt att hitta motsvarighet till annat hos de politiker förstås, som Harrison försöker behaga med sina texter,
Fler exempel på den låghet med vilken DH besudlar sitt akademiska kall för att vinna några futtiga politiska poäng, behövs väl knappast redovisas.
(6) “Ett annat vanligt argument är att invandrarna hotar att undergräva den gamla goda svenska kulturen, att svenskarna måste försvara sin etniska egenart.”
För att tala om hur dum och felaktig denna ”oro” är så hänvisar han till en artikel i Neo >> I den texten sysslar Harrison med lite av den sedvanliga svenskbashing som är så vanlig för historiker som har en anti-nationell agenda, som de tror de måste ha för att vara gångbara i kulturradikalismens media – vilka Dick i sin opportunism läst helt rätt: här finns en vägvinnande intuition för vad som fungerar karriärmässigt.
Tyvärr har han fel även här när han i denna kulturradikala anda söker härleda midsommarstången till utlandet liksom allt annat ”svenskt”. Harrison nämner inte att ingen kulturnation har skapat sina egenheter ur intet: inte Frankrike, inte England, inte Island, inte USA – you name it: de är alla starkt påverkade av utländska influenser men folket i landet, dess geografi, dess historiska erfarenheter dess lynne – och omskapar allt till något nytt ur detta: något typiskt och ganska dirket igenkännbart. Så också förstås med svensk kultur som finns, existerar som en organiskt framväxande enhet ur just dessa processer. Att vårt land skulle skilja oss från alla andra länder, kan förstås inte Harrison hävda, och gör det inte heller. Däremot förtiger han sammanhangen för att i stället ägna sig åt ett hånfullt antinationellt rabblande av syrligheten mot ”det svenska”. Det är lågt. Mycket lågt.
Till skillnad från en historiker som t.ex. Lars Bägerfeldt eller Peter Englund så saknas det hos Harrison varje känsla av respekt för sitt eget land eller den grundläggande patriotism och stolthet över att förmedla historia om sina landsmäns rötter som färgar berättande hos stora historiker och gör det givande att läsa. Historia är nämligen också identitetsbyggande inte bara ett rabblade av selektivt utvalda fakta. Den dimensionen vill inte Harrison använda eller erkänna, han har en mission och det är att motarbeta ”nationalism” – att han samtidigt släpper ut patriotismen – utan vilken inget land i längden kan överleva – ur badvattnet bekymrar honom inte ett dugg. Troligast är att han helt enkelt inte fattar skillnaden.
Jag skulle vilja säga att hela det stora historieverket Sveriges Historia från Norstedts som Harrison varit huvudredaktör för är något så futtigt ochpolitiserande som ett ideologiskt projekt för att slå mot Sverigedemokraterna och deras nationalistiska ansats. På köpet har man även rensat ut stolthet över det egna landets landvinningar liksom patriotismen, liksom en beskrivning av de organiska linjerna i rikets framväxt och övergång till stat. Dessa ting är så utrökta ur texterna att det bara blir ett tröstlöst plockande med detaljer utan sammanhang – sistnämnda är den drivne historikern uppgift att skapa – att verkets behållning som förståelse av det förflutna är noll och intet. Ett kaos av fakta – men det blev i alla fal ingen nationalism! Bra jobbat Harrison eller sagt med andra ord: ett enda stort slöseri med pappersmassa. Ett pinsamt och säkerligen ytterst kostsamt – fiasko.
(7) ”I min Brännpunktartikel gjorde jag undantag för all invandring som baseras på krig och invasioner.”
Kommentar: En invasion kan vara en invasion även utan vapen om den är tillräckligt stor och baseras på en kultur som inte vill assimileras sig utan kräver assimilation till sig själv. Då behövs inga vapen, men invasion och kolonisering är det likväl. Och de negativa konsekvenserna för urbefolkningen ”svenskarna” kan vara likartat svår på sikt. Men detta vill DH inte låtsas om. Enligt statistiska beräkningar som jag inte sett någon ifrågasätta så kommer svenskar som etnisk grupp att vara i minoritet ca år 2050 (se här för en indikation >>). Om nu dessa siffror är riktiga, trenden torde hur som helst vara rätt, så är ju frågan om begreppet “invasion” inte är applicerbart på denna process. Eller kanske “kolonisering”, det är valfritt.
Men visst, det här med etnicitet spelar kanske inte så stor roll; medborgarskap och assimilering är viktigare. Det kan jag hålla med om. Men om inte assimilering och medborgarskap är viktiga eller fungerar integrerande, så då är det ju en annan sak. Då är enklaveringen – det sammanhållningslösa samhället – ett faktum. Måhända har Harrison inte något emot en sådan utveckling heller. Långsiktigt blir det ju bra. Det är “glasklart”. Det finns f.ö. säkert metoder att klänga sig fast vid eliten även i ett sådant samhälle.
“När jag anförde USA som paradexempel på hur invandring gynnar en nation syftade jag på alla de europeiska emigranter som åkte dit på 1800-talet.”
Kommentar: Förstås helt ojämförbart med nuvarande utomeuropeiska asylinvandring till Sverige och dess högteknologiska låsta arbetsmarknad med långvariga relativt höga bidrag till arbetslösa.
(8) ”Mitt syfte med Brännpunktartikeln var inte att frambesvärja en debatt mot opinionsbildare som kan betecknas som rasister, främlingsfientliga eller invandringskritiska. Min erfarenhet säger mig att sådana debatter är tämligen lönlösa – en rasist blir inte övertygad av mina argument, hur länge och hur väl jag än formulerar mig.”
Kommentar: Men hur var det med de ”invandringskritiska” då, d.v.s. de som vill bromsa invandringen i syfte att först lösa de ytterst svårlösta integrationsproblemen innan man bara fyller på med fler problem och enorma kostnader? Inget svar. Notera hur han med lömsk retorik blandar ihop “rasister” (odefinierat förstås) med ”invandringskritiska” med vilka han heller inte är intresserad av en rationell debatt, vilket faktisk är irrationellt och skrämmande för att vara en akademiker med ett förmodat öppet sinne för falsifiering, även av sina egna favoritidéer – som en modern forskare faktisk måste vara ha för att bli betraktad som seriös. Syftet var istället menar nu demagogen, att försöka påverka ”de som ställer sig bakom den förra och den nuvarande regeringens politik, men som saknar en god bas för sitt agerande. ”
Kommentar: Otroligt konstigt uttalande. För det första ställer han sig bakom politiker som uppenbarligen saknar en god bas för sin politik. De har alltså famlat i blindo, gått på intuition men ändå lyckats göra rätt? Uppenbarligen: Harrison fyller bara på med de fakta som dessa ljushuvuden redan känt på sig. Vidare är det ju ytterst märkligt att DH tror att en rationell bas för handlande kan bygga på en evidenslös och ogrundad förutsägelse om framtiden baserat på historiska fakta som inte har tillstymmelse med likhet med eller relevans för dagens situation. Här framstå Harrison som direkt debil. Nu ska enligt DH Sverige utgå från ”en ny typ av problemformulering som utgår från att invandring som sådan är positiv [oavsett hur den ser ut och oavsett vilka volymer det rör sig om!], ett fenomen som bör bejakas, inte ett elände som måste hanteras”.
Kommentar: Men om det nu bara är elände som är den stora delen? Då blir väl den logiska slutledningen att det är eländet som måste hanteras! Men i DHs värd ska vi – byggt på iakttagelser av valloner och tyskar på medeltiden – jobba som om allt kommer att bli bra, fyll på fler människor bara, ös på! Hundratals miljarder om året i kostnader som ska tas från försvar [f.ö. i en allt mer aggressiv omvärld], rättsväsende och skola, plus en enorm statsskuld till våra barn – allt är ett billigt pris att betala. Vi vet ju att det blir bättre på sikt! Tala om att spela med enormt höga insatser till enormt höga odds och med andras – våra barns – tillgångar. Moralisk kollaps är väl den lämpligaste beskrivningen av en sådan ansvarslös hållning.
Man kan notera i Harrisons svar ovan att han inget säger om det ljug han anförde mot SD i slutet av sin första artikel, som jag redan kommenterat, men jag tar det igen bara för att visa hur oärlig och selektiv DH i bemötande av kritiken: hur lite han vill erkänna av sina slarviga resonemang. Medelst ett slags ordbajseri tror han att han kan kväva läsaren till underkastelse. Det tricket lyckas han dock dåligt med. Man håller istället för näsa och vill så snabbt som möjligt lämna rummet.
Jag köpte nyligen Harrisons böcker om Slaveriet och såg fram emot att läsa dem. Nu blir det väldigt svårt efter att ha fått en inblick i både person, historiefilosofi och vetenskaplig kompetens. Trist.
/DH avslutar i samma grovhuggna onyanserade stil som han började. Varför ser SD ”invandringen som ett bekymmer”, frågar han. Notera det fullständigt okvalificerade begreppet ”invandring”. Var i SDs program eller politik står det att de ser all invandring är ett bekymmer? Jag kan bespara Harrison källsökandet. Det finns inga. Så hans påföljande förklaringar till påståendet om SDs inställning till migrationen blir alltså meningslösa eftersom premissen är defekt. Han begår det klassiska retorikfelet Petito principii – premisserna är för svaga för att bära upp slutsatserna./
Ny giv – mer prat och demagogi
En representant för SD svarade på Harrisons första artikel (8/1>>) som i sak tog upp Tinos kritik och efterlyste mer realism i debatten om migrationen. På detta svarade Harrison 9/1-15 i en slutreplik.
Hans svar är lika fullt av floskler, evdidesnlöst pladder och avancerad verklighetsflykt som tidigare. Men framföra alt kännetecknas det av en oförmåga att se att han inte bara förlorat debatten utan även sin heder som forskare och historiker.
“När Markus Wiechel påstår att Sverige historiskt sett har varit ett homogent land har han fel. Sanningen är att Sverige tidigare präglades av stora skillnader mellan landsändar och städer. Vårt land rymde flera språk och kulturer som avgränsades av sociala, ekonomiska och geografiska barriärer. Ett flertal städer under medeltiden och tidigmodern tid var mer tyska eller holländska än de var svenska.”
Kommentar: enligt tillgängliga källor var tyskarna aldrig fler än ca 20-25 % av befolkningen i några större städer. Att det vidare fanns dialektala och även lokala kulturella skillnader inom ett större svenskt gemensamt språk- och kulturmönster (finns fortfarande!) hindrade förstås inte att man ändå var svenskar med etnisk och rättslig samhörighet inom samma riks- och statsområde.
“Betydande delar av de mellansvenska skogsbygderna på 1600- och 1700-talen var finskspråkiga.”
Kommentar: I första hand finnbygderna i Värmland, något i Bergslagen och Norrland. Procentuellt en liten del av riket.
“Inte sällan var följderna av nykomlingarnas verksamhet mer omdanande än den effekt som kan spåras av arbetskrafts- och flyktingimmigrationen i modern tid.”
Kommentar: Svedejebrukande var omdanade i den bemärkelsen att viss nyodling skedes samt att kronan genom en befolkning kunde markera närvaro i annars obebyggda delar av riket, samt få framtida skattekraft. Att denna omdaning kan liknas vid flyktinginvandringen är ett ytterst märkligt påstående. Att utanförskapsområden med ständiga bränder av privat och kommunal egendom, stenkastning mot myndighetspersoner, uttalade ambitioner att ta avstånds från det omgivande samhället, hög kriminalitet och liknande INTE har medfurit en omdaning av det svenska samhället som är i paritet med eller överflyglar svedjebrukarnas och några tusen valloner och tyskar är inte övertygande än mindre sannolikt. Harrison fabulerar – förmodligen så att han tror sig själv. Och så lite demagogi och allmänt falskspel:
“Finnarna förvandlade ödemarker till blomstrande jordbruksbygd.”
Kommentar: Blomstrande är att ta i det var oerhört tufft och slitsamt och vinsterna för brukarna mera på självhushållsbasis. Själva tanken md Svedjebruk är också att svedjan efter några år får växa igen, någon jordbruksbygd i traditionell bemärkelse går inte att tala om. Se mer kring detta här >>
“Faktum kvarstår att alla historiska invandringsvågor i efterhand framstår som berikande för Sverige – och för övriga mottagarländer. De som tagit emot immigranter har tjänat på utvecklingen. De som stängt gränserna har förlorat.”
Kommentar: Här har vi den gemena retoriken igen. Vem har sagt att Sverige ska “stänga gränserna?” Ingen seriös aktör. Och det okvalificerade ordet “immigranter” kan inte bemötas seriöst.
Här kan det vara dags för en repris med kompletterande analys:”Låt mig först göra klart att jag självfallet inte har några pretentioner på att kunna förutsäga framtiden. Det är fullt möjligt – på ett hypotetiskt plan – att dagens situation, sett i efterhand, visar sig vara historiskt unik och resulterar i långsiktigt negativa effekter.”
Kommentar: Vi kan redan konstatera stora negativa effekter ”kortsiktigt” – sedan ungefär 1990 då, enligt ekonomen Jan Ekbergs beräkningar, plus vändes till minus rent ekonomiskt. Lägg till detta alla sociala kostnader från allt till utanförskap till skolproblem – 25 år har gått och ännu inga positiva tecken. Tvärtom antalet utanförskapsområden är minst konstanta och antalet områden där myndighetsfunktioner som polis och brandkår inte kan gå in utan stora förstärkningar är nu uppe i 55 st. Var noll 1990 >>
Grovt räknat finns det tre stora skillnader mellan invandring förr och invandring nu.
- “De demografiska siffrorna är större nu – Sveriges invånare är miljoner fler än de varit i historisk tid, och om vi begränsar oss till andelen tätortsbor är skillnaden ännu större. Detsamma gäller alla länder på jorden. Följaktligen är även de demografiska förflyttningarna större.”
Kommentar: demografiska förflyttningar till Sverige kan styras av statsmakternas politik. Det finns inget ödesbestämt över detta. - “Vi är mycket rikare än någonsin tidigare. Välståndsökningen under 1900-talet har varit makalös, med följd att vi idag att råd att vara generösare än förr. Vi kan organisera humanitär flyktingmottagning på ett sätt som inget historiskt samhälle klarat av.”
Kommentar: Svar nej. Sverige klarar inte av att ta hand om flyktingar på ett sätt som motsvarar deras egna och svenskarnas förväntningar och det sliter extremt på kommunernas resurser och svenska medborgares vardag blir inte sällan otrygg. Här är bara ett exempel av många som motsäger Harrisons naivism >>
Vidare drar enligt lågt satta beräkningar den svenska statens migrationspolitik en samhällsekonomisk kostnad om minst 100 miljarder om året (Ekbergs och Tullbergs beräkningar sammanvävda plus Migrationsverkets faktiska kostnader) lågt räknat. Detta innebär motsvarande vad skolan, polisen och försvaret får årligen TILLSAMMANS. Det vill säga antingen får dessa och andra angelägna samhällsområden direkt stå tillbaka, med kraftiga välfärds- och säkerhetsförluster som följd, eller så plussar man på statsskulden och lägger på våra barn att reda upp detta – i båda fallen kan man på goda grunder anses agera med en omoral som inte kan vägas upp av Harrisons fromma förhoppningar. Varje politikergeneration måste förstås se till att de ger det optimala välståndet till den generation från vilka de fått sitt mandat utan att därför belasta kommande generationer med skulder och låsa fast deras handlingsfrihet. Detta har dock Harrison inte några som helst problem med. Allt ska ju bli så bra i ett avlägset fjärran!
- “Globaliseringen har lett till att dagens immigranter kommer från fjärran belägna länder, vilket de inte gjorde förr. Men detta är bara en av många globaliseringseffekter; den som är rädd att flyktingarna skall inverka menligt på kulturen kan lika gärna protestera mot TV-utbudet, klädmodet, restaurangerna och internet. Den tekniska utvecklingen har gjort att vi idag, med eller utan immigration, lever i en mångkulturell värld.”
Kommentar: Detta är ju en direkt debilt. Ett Tv-program kan man stänga av. Dock inte ett utanförskapsområde, ej heller hånskrattande pyromaner eller islamistiska terrorceller verkande på samma platser. Visst är det en mångkulturell värld, men det måste vara upp till medborgarens frihet att ta del av den och inte få den fysiskt nedkörd i halsen genom statens våldsmakt byggd på samma världsfrånvända idealism som Dick Harrison står för – och vill fortsätta underbygga samma stat med.
“SD:s framgångar bottnar i att de har gjort flykting- och invandrarfrågan till ett problem. Min poäng är att vi – med historiens erfarenhet som guide – skall se de människor som kommer hit som en resurs.”
Kommentar: Ja, men det är ju precis så både PUT-utgivarna på Migrationsverket och de ädla rösterna från talarstolarna, sett på det hela tiden! Ändå viker inte problemen. Så vad har då den inställningen gett oss annat än en falsk idealiserande bild av verkligheten?
“Om vi utgår från att invandring är långsiktigt positiv för landet blir det lättare att enas kring en bättre och aktivare integrationspolitik. Ty det är där det verkliga problemet ligger – inte i mottagandet av flyktingar som sådant, utan i vår bristande förmåga att inlemma dem i vårt samhälle och skänka dem en människovärdig tillvaro, så att de får möjlighet att bidra positivt till Sveriges framtid.”
Slutkommentar: Det finns ingen logisk anledning att INTE sträva efter en ”bättre och aktivare integrationspolitik”. Det har ju gjorts i över tjugo år! Och vilka skulle åtgärderna vara: Ökad assimilering? Är grundlagsstridigt. Multikulturalismen är numera inskriven i grundlagen (RF 1. kap 2 §). Fler lagstadgade minoritetsspråk? Och hur ska det öka sammanhållningen i landet? Förstärkande av kraven på medborgarskapet? Har avisats av den Allians som han vill ge stöd. Vad då – som inte redan prövats? Tyst från DH i denna fråga. Hans förtröstan på att politikerna som ännu ej levererat lösningar tros decenniers försök är uppenbarligen gränslös.
Ergo: Eftersom lösningar på integrationsproblem ännu ej är för handen så är den bästa lösningen att drastiskt skära ned på asylinvandringen tills dessa lösningar finns på plats och under tiden hjälpa fler människor i sina kulturmiljöer samt adressera de verkliga orsakerna till deras flykt med maximal kraft.
För varje år som går så ökar kostaderna och problemen i kommunerna förvärras – vilket ju faktiskt betyder att en kraftig reduktion av asylinvandringen till i alla fall grannländernas nivåer – varefter man försöker lösa den gordiska knuten – är det ENDA sättet att göra hypotesen om den långsiktigt positiva effekten av invandringen trovärdig. Så om Dick Harrison hade en större logisk förmåga än han redovisat, så skulle han underkänna migrationsöverenskommelsen med Mp och i stället stödja en kraftig omläggning och volymreduktion (SD:s linje by the way – kanske ansluter snart andra partier med någon överlevnadsinstinkt). När kommer den artikeln Dick? Du vill väl inte inför forskarsamhället framstå som ologisk?
Att Dick Harrison inte pläderar för detta, utan föredrar att leverera ett polemiskt understöd till DÖ-partierna 0ch V för en politik som uppenbart lett till vägs ände vittnar om en långt gående förmåga att feltolka, förneka och förvrida fakta. Hans användande av en förledande demagogi, ett oklädsamt förakt för den svenska befolkningens kultur och förmåga samt deras rätt att vilja adressera nutidens problem (utan att få invektiv över sig) för att därigenom undvika att skjuta över dem på sina barn och barnbarn uttrycker ett opportunistisk svassande för makten som bara en person med mycket låg integritet och en Machiavellisk syn på vilka medel man kan använda för att befordra sin egen karriär, kan uppvisa.
