Om ”fredens religion”

Johanne Hildebrandt är en skribent  jag hyser stor respekt för. Till skillnad från de vänsterteoretiker som orerar om det globala läget och förpestar våra kultursidor (nu senast Åsa Linderborg i Aftonbladet) har hon sett krigets ansikte och har dessutom en tydlig patriotisk respekt för de svenska soldater som gör livsviktiga insatser utomlands och här hemma. Något som är helt osynligt om inte direkt motarbetat och föraktat hos de tidigare nämnda skribenterna.

I en kolumn i dagens SvD (10/1-15) analyserar hon läget vad gäller terrorn och religionens roll i detta.

Jag har dock lite problem med logiken i hennes resonemang varför jag gör en kort argumentationsanalys här. Kanske har jag missuppfattat något, upplys mig då om detta tack.

Hon hedrar först Expressen chefredaktör för att motarbeta kulturrelativismen för att sedan angripa Björn Söder för hans uttalande om att ”Fredens religion visar sitt rätta ansikte ?”.

Enligt JH försökte Söder  ”plocka poäng på 12 människors död”.  Man får anta att han hon menar att Söder tog attacken som intäkt för att angripa islam som sådan, såsom varande en i grunden krigisk och våldsinriktad religion, något som då JH antar inte är sant.

Argumenten för detta är att ”82 procent av dödsfallen i terrorattacker 2013 i Irak, Afghanistan, Pakistan, Nigeria eller Syrien. Med andra ord är det främst muslimer som faller offer för den internationella islamistiska terrorismen:”

Men  om man nu pausar och frågar sig: är det hinduer, kristna eller buddhister som angriper muslimer i dessa länder. Nej, det är uppenbart andra muslimer som anser att andra muslimer tolkar sin religion fel, när de inte angriper och massakrerar ”otrogna”. Så långt verkar Söders tes hålla: religionen i sig är fraktionaliserad med stora inre spänningar som tycks medge en ändlös serie av våldshandlingar. Rent logiskt tycks detta vara en oantastlig slutsats. Men JH anser att Söder” sår splittring och ökar polariseringen”. En utomstående betraktare kan annars tycka att denna splittring och polarisering redan finns inom islam och riktar sig då inte bara mot de olika trosriktningarna (Sunni-Shia t.ex..) utan även utåt mot andra troende eller sekulära krafter som i Parisattacken. Hur man kan  propagera för att det är orimligt att sätta frågetecken kring en religion med så tydliga våldstendenser intern så väl om utåtriktad är svårt att förstå. . Det är ju för övrigt inte ett uttalande riktat mot några enskilda troende utan mera som ett ifrågasättande av om det verkligen är just en ”fredens religion” som helhet betraktad. Däremot kan jag tycka att en mer avvägd skrivning skulle kunna vara: ”En religion som visar ett av sina ansikten” – att det är det ”rätta” – i betydelsen signifikant och enligt dess kärna – kan ju däremot absolut vara föremål för diskussion.

JH går sedan vidare och konstaterar mycket riktigt att terrorismen kräver finansiering som sannolikt kan ledas tillbaka till ”gulfstaterna”. Men även där är ju källan muslimsk, mig veterligen – det hela baseras på deras tolkning av islams lära och ideologi. I så fall en inte särskilt fredlig ideologi.

JH försöker komma ur detta genom att påstå att dessa muslimska finansiärer av islamistisk terror i själva verket är rena kriminella som agerar under ”fundamentalistisk täckmantel”. Detta lämnas dock helt utan evidens eller empiriskt stöd – och hur t.ex Saudiarabien som ju finansierar moskebyggen, predikanter och annat i väst skulle göra detta för att sedan bedriva kriminalitet under dess ”täckmantel” har i alla fall jag inte sett några studier eller indikationer på. Påstående syns ytterst tunt och Ad hoc.

””Det är inte är ett krig mellan civilisationer utan ett krig mellan civilisationen och de som vill utplåna den.” Citerar hon USAs utrikesminister, med gillande. Men om det nu är islam som bedriver internt sekteristiskt våld, samt utåtriktat mot den västliga sekulära demokratin, tryggheten och yttrandefriheten på vilket sätt vinner man insikt genom att förneka det islamska ursprunget till attackerna i Paris och i stället förorda det allmänna ”civilisationens fiender”? Det synes mig vara att medvetet lägga ut dimridåer kring ett synligt problem.

JH menar att Söder med sitt uttalande om att vi bör se till religionen som sådan för en möjlig källa till våld ”spelar fundamentalisterna i händerna” och att det ”sår mer splittring”. Det framstår som mig inte alls som ett slag för yttrandefriheten utan faktiskt tvärtom – locket på! Istället borde hans utsaga kunna vara en startpunkt för diskussion på samma sätt som större delen av den liberala vänstern på 1950- och 60-talen tyckte att Ingemar Hedenius – och före honom Voltaire! – hade en solklar rätt att diskutera religionens innehåll ur synpunkterna mänskliga rättigheter, fred, frihet, logik och relevans för vår tid.

Comments

comments

Det här inlägget postades i Historia och identitet, Media, Rättssamhället. Bokmärk permalänken.

Kommentera