Invandring i det förflutna säger mycket lite om våra framtida utmaningar

Dick Harrisons inlägg i migrationsdebatten i SvD 31/12-14 ger ganska snabbt intrycket av att han gått ut på tunn is och efter bara några stycken inser man att den inte höll så bra. Artikeln är ovanligt ytlig, missar uppenbara fakta och visar en oklädsam följsamhet mot medialt populära vanföreställningar. SvD, som Harrison regelbundet medverkar i, vägrade dock – utan att ha några invändningar mot faktauppgifterna i min text – att ta in min kritik varför du få läsa den här i ett annat sammanhang. Med tanke på rådande ostracismklimat, vilka jag ha till protokollet att jag skriver som en från alla partier fristående författare och filosof som anser att samhällsdebatten inte gynnas av förledande demagogi kring viktiga samhällsfrågor.

Harrison lämnar i sin historiska redogörelse över invandringen till Sverige inga uppgifter om hur sparsam denna i själva verket var och hur snabbt dessa människor assimilerades. Den största gruppen var finländare de s.k. svedje- eller skogsfinnarna som kom från ca 1570 uppgick till ca 12 000. De kan f.ö. knappast kallas för invandrare när de kom från utkanten av samma rike. De assimilerades inom loppet av någon generation. Samma sak med Holländare och Valloner, som uppgick till något knappt 1000-tal. Tyskarna och andra europeiska grupper uppgick sällan till mer än ca 25 % av befolkningen i några större städer under en kort period av senmedeltiden för att sedan snabbt assimileras. Sistnämnda underlättades inte minst p.g.a. den relativa lättheten att ta till sig språket – eftersom samtliga uppräknade nationaliteter (utom finländarna som nog fick kämpa mer) tillhörde samma västgermanska språkgren. Det är hur som helst märkligt att denna process – att ta in invandrare i en mycket liten mängd från kulturellt närbesläktade länder som med sina kunskaper berikar landet och riket – läggs som grund för ett argument för det positiva med en invandring till Sverige i nutid. DH:s slutsats att ”Sverige tjänat på invandringen” långt tillbaks i tiden blir en truism utan betydelse eftersom nutidens situation är så radikalt annorlunda.

Här är det lämpligt att ta in lite av den folkbildning som missades av Harrison: för hundra år sedan var antalet invandrare från länder utanför västvärlden till Sverige inom felmarginalen. Enligt SCB utgjorde invandrare endast 0,7 procent av den svenska befolkningen år 1900. Av den svenska befolkningen på fem miljoner var färre än 2000 icke-västerländska invandrare samma år och endast 0,04 procent av invandrarna var från länder utanför Europa och Nordamerika. Detta noterat utifrån det faktum eller snarare truism som säger att ju större det geokulturella och därmed mentalt avståndet en person har till det nya landets kultur desto större är svårigheterna att integreras och i nästa steg assimileras, vilket i sin tur kan översättas till möjligheter att finna en plats, eget välstånd och inte ligga det nya landet till last.

När DH säger att ” när Sverige tagit emot som störst mängd invandrare har landet utvecklats som mest”, och låter detta associera till nuvarande relativt enorma mängd invandring, som dessutom är en av helt annan karaktär, så närmar sig DH en rent förledande argumentationsteknik. Vi kan också notera att inte ens under stormaktstiden ”strömmade det in” några större volymer av människor relativt sett befolkningen. Det var dessutom, som redan sagts, merendels en expert- och arbetskraftsinvandring.

Sedan kommer DH in på efterkrigstidens invandring och konstaterar då mycket riktigt att den första vågen var en ren arbetskraftsinvandring, vilken ju var i stort sett oproblematisk eftersom de hjälpte svensk industri, även om senare analyser tyvärr indikerat att även denna invandring var olönsam strikt ekonomiskt (ESO: 2009:3).

Sedan kommer det ytterst märkliga påståendet att en historiskt extremt hög och extremt kostsam invandring av asylsökande – alltså inte ”flyktinginvandring” som DH vill få läsare att på tro, kan motiveras av enstaka ”kulturpersoner”, nya maträtter och andra ”korsbefruktningar”.

Ekonomen Jan Ekberg beräknade 2006 kostnaden i statsfinanserna till ca 1,5 % procent av BNP, ca 56 miljarder/år (ESO 2009:3). Då inkluderades kostnader för den högre arbetslösheten bland utrikesfödda och en del andra poster i den offentliga konsumtionen som kostnader för hemspråk och SFI. Noterbart i nutid är att bara Migrationsverkets kostnader beräknas öka med 48 miljarder/år till ca 150 miljarder de närmast 3,5 åren! Docent Jan Tullberg i boken ”Låsningen” breddar kostnadsunderlaget genom att se till ytterligare effekter såsom ökade kostnader för stora invandrargrupper relaterat till brottslighet (generell brottslighet faktor 2,5) samt ökade kostnader i vården och den vanliga skolan (faktor 1,25). Tullberg har även räknat in undanträngningseffekter på arbetsmarknaden. Han landar då på en siffra om ca 250 miljarder om året alltså 6-7 % av BNP. Dessa siffor är förstås inte skriva i sten men att utifrån den sammanlagda analysen lägga sig på en kostnad om 100 miljarder året torde i ljuset av ovanstående vara ett ytterst konservativt och invändningsfritt antagande. Detta belopp är för övrigt mer än vad regeringen satsar på Försvaret, rättsväsendet och skolan – tillsammans (ca 95 miljarder.)

Harrisons indikering om att dessa kostnader (ackumulerade till enorma belopp i statsskuld från början av 1990-talet då enligt Ekberg plus för den totala invandringen vändes till minus) är ett litet pris att betala för någon ”kulturperson” eller ”maträtt”, framstår nog för de allra flesta som ytterst märkligt.

Att dessa stundom begåvade människor eller idoga entreprenörer, som DH refererar till, inte skulle ha kunnat framträda i Sverige utan ett inflöde av hundratusentals människor med en kulturell utbildningsprofil som gör en matchning mot en hypermodern arbetsmarknad enormt svår och som och ofta innebär svåröverbryggbara kulturella avstånd till det nya landets kultur och sedvänjor, går inte att förstå.

Fram till 2018 räknar Migrationsverket med minst 300 000 (det finns relevant beräkningar som säger över 600 000!) människor som får asyl i Sverige inkl. påföljande i princip helt kravlösa anhöriginvandring. Lägg till detta en utvandring av merendels välutbildade svenskar som 2006 var den största sedan 1892, enligt SCB (ca 50 000d då och liknande siffror för 2013) och det blir ännu svårare att se att denna migrationssituation kan ses som långsiktigt positivt för landet ännu mindre vara motiverad av några exotiska maträtter. Vad gäller korsbefruktning så antar jag att man inte ska ta DH alltför bokstavligt. Sverige har ju t.ex. drygt en halvmiljon människor som tillhör en religion som i bokstav förbjuder sina kvinnor att gifta sig med en ”kuf” d.v.s. den som inte delar deras tro. Att inte får gifta sig med vem man vill av t.ex. något så sentimentalt som kärlek, utan uteslutning från gemenskap eller/och hot om våld kan således i DHs värld sägas vara ett ringa pris att betala för det svenska samhället – gentemot alla andra förmodade, men svårupptäckta fördelarna på lång sikt.

HKs fullständigt onyanserade påstående om att ”invandringen” utan kvalifikationer – vi ska läsa valloner och driftiga tyskar – överallt berikar alla länder är helt enkelt faktisk fel, vilket är uppseendeväckande att behöva konstatera för en professor i historia. Den moderna invandringen till Sverige är som vi sett inte berikande strikt ekonomiskt, vilket nämnda ekonomer oavvisligen visat, och att den skulle vara det kulturellt är faktiskt i betraktarens öga och hur som helst inte något som självklart motiverar de enorma kostnader som dras från välfärdsstens resurser och inte heller något som en historieprofessor kan få läsaren att inse under hotet av en oladdad luftpistol.

HL hävdar att en ”glasklar” historisk erfarenhet säger att migration aldrig på sikt är negativ för det mottagande landet. Jag har kollat källorna Dick Harrison och har faktiskt inte hittat ett enda belägg som säger att en massiv asylinvandring av en hundratusentals människor årligen i ett land om 9 miljoner (eller motsvarande procentrelationer i andra länder) – varav en stor del lågutbildade människor från främmande kulturer – som istället kunde hjälpas i större mängd på plats – har varit positivt för landet! Tvärtom alt jag ser är röda siffror inte bara ekonomiska utan också sociala och kommunitära; ökade konflikter, enorma svårigheter med integrationen, brinnande etnifierade enklaver och minskad social tilltro – det sociala kapitalet – i det mottagande landet. Låt vara att problemen är mindre i länder med ett starkt assimileringstryck. Men DH är ju en mästare i att leta upp historiskt källmaterial. Kan han kanske rent av visa på ett land som långsiktigt gått i land med detta? Det kan väl ändå inte vara så att han bara postulerar denna ”glasklara” historiska erfarenhet utifrån en mycket liten invandring av experter och övreståndspersoner till Sverige i historisk tid? Eller att han på ytterst lösa grunder bara gissar att nuvarande invandringspolitik inte kommer att bli ”långsiktigt negativ” för Sverige? Tyvärr tror jag läsaren redan har svaret på dessa frågor.

DH avslutar i samma grovhuggna onyanserade stil som han började. Varför ser SD ”invandringen som ett bekymmer”, frågar han. Notera det fullständigt okvalificerade begreppet ”invandring”.
Var i SDs program eller politik står det att de ser all invandring är ett bekymmer? Jag kan bespara Harrison källsökandet. Det finns inga. Så hans påföljande förklaringar till påståendet om SDs inställning till migrationen blir alltså meningslösa eftersom premissen är defekt. Han begår det klassiska retorikfelet Petito principii – premisserna är för svaga för att bära upp slutsatserna.

Tänk om SD – och dess väljare! – i stället är bekymrade över volymerna på den invandring som sker och karaktären på den och att det faktiskt KAN FINNAS en gräns för när ett samhälle inte längre har sådana resurser samt sitter fast i en ideologi (multikulturalismen) som gör att man inte ens på ett minimalt anständigt sätt förmår ge de nytillkomna varken arbeten eller integrera dem utan istället som en konsekvens skapar ett enormt bidragsberoende utanförstående multietniskt proletariat som sakta sänker välfärdsstatens möjlighet att leverera på alla plan tills den till slut går under i eld och lågor? Och detta oavsett hur väl man säger sig satsa på ”integrationen” – i ett land där dessutom ansvariga politiska ledare säger att det egna landet saknar en kultur att integreras i! Att en sådan gräns kan finnas torde vara logiskt och så fall torde det vara förnuftigt att påpeka dess högst möjliga existens, och de negativa effekterna på landet innan denna gräns är nådd, utan att bli etiketterad med de billiga invektiv som HD i en ansats att vinna politiskt korrekta poäng levererar.

Malmö med ca 340 000 innevånare är nu med stormsteg på väg mot att tvingas betala ut 1 miljard i socialbidrag. Kan kanske Dick Harrison hitta en historisk parallell till detta och att visa att det sedan gick jättebra för den staden. Den historiska anekdoten är vi nog många som ser fram emot. Det vore onekligen positivt. Men chansen att vi får se den bland SvD.s historiska anekdoter får nog tyvärr anses ytterst liten. För att inte säga obefintlig. Harrison kommer dessutom att ha annat att göra, som att hitta ett sätt att ta sig upp ur isvaken. Det blir nog hans svåraste uppgift hittills.

Leif V Erixell

 

Faktaruta:
Fakta: 5 % procent av de asylsökande är flyktingar enlig genevkonventionens definition inkluderat kvotflyktingar enl. FN (sistnämnda är 1900 st. 2013 enl. Migrationsverket). Resten av alla hundratusentals asylsökande får stanna efter subjektiva bedömningar från myndighetsbyråkrater s.k. ”flyktingliknande skäl”. Det finns ingen tvingande lag eller konvention som säger att nyanlända som antas ha flyktingliknande skäl varken ska få stanna eller få PUT. Det är bedömningar som görs av tjänstemän på myndigheten i fråga utifrån generella förordningar. Dessa bedömningar är f.ö. undandragna offentlig debatt innan de tas lika mycket som de är undandragna demokratiska beslut i riksdagen.

För ytterligare evidensbaserad kritik kring Harrisons haveri se:

http://www.tino.us/2015/01/invandrare-byggde-inte-sverige/

 

Comments

comments

Det här inlägget postades i Historia och identitet, Vetenskap och bildning. Bokmärk permalänken.

Kommentera