Vi som har ”tur” att födas här…

Man hör ibland i debatten, av någon anledning särskilt så från unga mp-kvinnor eller Fi-agitatorer, att vi har minsann tur som fötts här i Sverige, så då ska vi offra lite för att hjälpa dem som inte haft lika mycket tur. Men det här är förstås rent nonsens. Tur om något är relativt. Du kan födas med en obotlig cancersjukdom och se fram emot ett kort liv i Sverige, eller drabbas av ett hemskt öde längre fram, medan en människa som föds ytterst fattig i Mellanöstern kan få ett fantastiskt rikt liv. Det vet vi inget om.

Så låt oss bena ut denna fråga lite närmare:

1. Sverige är ett rikt land p.g.a. att de som gick före oss genom hårt arbete, innovationer, sammanhållning och en någorlunda korruptionsfri myndighetsstruktur skapat det (för att nu förenkla saken): dessa människor har från början inte haft särskilt stor ”tur” och det som skapats av välstånd och demokrati har åstadkommits med hårt arbete och en strävan efter bäst möjliga utfall av detta, inte bara för sig själva utan för hela landet.
Hade man frågat dessa förfäder och förmödrar om de hade sett positivt på att efterkommande skulle förskingra det välstånd man lagt grunden till och slitet så hårt för så är det med en till visshet gränsande sannolikhet att en förkrossande majoritet svarar att: ”Nej, det vill man absolut inte. Varför skulle man vilja det. Se allt sitt arbete förskingras? Finns ingen logik i det. Vi som ”råkat födas här ” har därmed ett moraliskt ansvar mot det land vi ärvt inte bara mot föregångarna utan förstås också mot våra egna barn. Vi kan ju knappast medvetet vilja lämna sämre förutsättningar för fred, frihet och välstånd efter oss än vi själva ärvt! Capito?

2. Att via ”tur” att födas här är kan man ju säga men det är ju ett poänglöst konstaterande. Det beror ju också på hur man hanterar ansvarsfrågan enl. ovan – och vilken utveckling man genom sina handlingar sätter igång. Är denna ytterst negativ d.v.s. man utför medvetet handlingar som på sikt försämrar levnadsbetingelserna för alla människor i landet, så skulle man på goda grunder säga att det var otur för landet att just dessa människor, kanske av t.ex. ”Lisa Magnussons” typ, föddes just här. Oavsett om de kunnat njuta av några års välstånd innan allt barkade utför p.g.a. deras handlingar och allmänna enfald.

3. Det stora problemet med den här typen av ”nu ska du kompensera för att du är född i Sverige” är den extremt fyrkantiga nyanslösa synen på idealitet och altruism som man implicit torgför – hur ett JAG så lätt blir ett VI och ett VI MÅSTE. Jag ser lidandet i Syrien
då anser jag som en självklarhet att staten via sitt våldsmonopol ska TVINGA människorna i Sverige att ta emot hundratusentals flyktingar och den som spjärnar emot är antingen utan empati, egoistiska eller stödjer SD vilket jag antar man tycker är i princip samma sak. 

4. Men hur ser världen ut, pågår det bara elände i Syrien? Nej, krigshärdar, djupaste fattigdom och misär finns spridd runt hela världen. Så varför just Syrien? Jag kanske hellre med mina BEGRÄNSADE RESURSER vill stödja kampen mot Ebola, lämna
humanitärt stöd till fattiga i Somalia, våldtäktsoffer i Kongo etc., etc. Vem graderar lidandet och gör topplistan som alla måste svälja? Nu är Syrien i mediafokus och eftersom människosmugglare lyckats etablera rutter till det avlägsna landet i norr så ska vi ta emot dem – basta! De som är emot är rysliga ”egoister”.
Men det kan faktiskt också tänkas att jag prioriterar att satsa mina ev. extra resurser på cancerforskning för barn i Sverige. Den stora frågan blir då: Vem har rätt sätta sig till doms och avgöra vilken insats som är mest moraliskt högtstående eller säga vad som är ”egoism” i de val jag gör och vad jag tycker vi ska göra med våra och landets begränsade gåvoresurser? Ska det vara människor av typen ”Lisa Magnusson”? Hon är säkert redo, men får inte jobbet.
Att sätta ”en själv, sina barn, sin släkt och sina vänner före flyktingar från Syrien” kallar en del för ”egoism” – alltså något negativt. Att sätta flyktingar före sina egna barn blir då alltså höjden av altruism. Det vill säga något direkt kontradiktivt till allt vi vet om människans preferenser och mekanismer för överlevandet som art: att se till sina egna först. Hur skulle egentligen ”Lisa” göra om valet stod mellan att rädda sitt eget barn och ett annat barn som hon inte känner? Smärtsam situation, men det är skarpt läge, tyvärr bra ett val en chans –real life. Man får anta att ”Lisa” kastar en tärning. Hon
 vill ju inte bli beskylld för att vara egoist – eller rent av omänsklig…

Och sedan kommer floskler av typen: ”Det är inte ädelt och fint att inte kunna offra delar av sin ganska bekväma tillvaro i Sverige för att Syriska barn som svälter på flykt ska få leva och få skydd i Sverige”. Men handen på hjärtat, borde det inte vara upp till var och en vad man vill offra? Det kan faktiskt vara mer etiskt rimligt om jag istället hjälper till att rädda människor på plats om detta innebär att vi kan hjälpa så många fler, samtidigt som vi kan ta ansvar för vårt eget land enligt punkt 1.!

5. Det skulle faktiskt kunna ses som ytterst ädelt att inte vilja offra det
sköra samhällsbygge som våra föräldrar och deras föräldrar långt bakåt byggt upp för etniska konflikter, utanförskapsområden, kriminalitet och kravaller. För det finns ju väldigt tydliga indikatorer i länder världen över att multikulturalismen obönhörligt leder just in på det spåret. Och invandring från Syrien innebär just per definition – utifrån de lagar vi har – multikulturalism. Assimilieringstrycket ska hållas lågt, mycket lågt. Typiskt nog ser dessa förespråkare av en smuggelfinasierande invandring dessutom noll problem (eller de anses rimliga och acceptabla) med det hederskulturstänkande som ofta följer med kulturen från mellanöstern. 

6. Dessa naiva tillskyndare av anvisningar för vad som är gott och vist, visar inte sällan en sällsam politikertilltro när de säger saker som: ”Politiker måste kunna ge svar och förklara att konsekvenserna är överblickbara och att integrationsutmaningarna går att lösa.”
Men snälla! Man har haft minst 20 år på sig att berätta detta – och man fortsätter berätta sina sagor, allt medan utanförskapsområdena har bara vuxit, liksom kravaller, stenkastning, kriminalitet och arbetslöshet. En sådan naiv tilltro till att de politiker som skapat problemen – och som i de flesta fall inte ens ser dem som problem om de ens gnuggas i ansiktet på dem – också skulle ha modet och insikten att lösa dem, är med förlov sagt naivt över gränsen till det löjeväckande.

7. Som sagt, en generös flyktingpolitik kan lika gärna innebära hjälp på plats och mycket liten invandring. Det är fullt kompatibelt med en god moral. Låt oss en gång för all slå fast detta. Och human kan också faktiskt innebär att vi ser till våra barn, vårt eget samhälle, nära och kära först. Faktiskt. Det är nämligen dem vi har det primära ansvaret för i en värld av begränsade resurser. Ingen annan kommer att ta det. 
Dessutom bör vi som individuella medborgare ha frihet att vara altruistiska på de områden och mot de människor vi själva väljer utan att bli behängda med pestflagg. Det är inte statens sak att tvinga oss till altruism ”under gun point”. Det är hur som helst varken rättfärdigt eller demokratiskt.

Här kommer nu till slut en ”karta” över de konflikter som på detaljnivå kan vara minst lika hemska som de i Syrien. Vilken väljer du att, med dina begränsade resurser, försöka avhjälpa om du inte vill hjäla till att stödja minskningen av elände och lidande i ditt eget land och dina barns framtida miljö?

http://www.globalis.se/Konflikter

Comments

comments

Det här inlägget postades i Historia och identitet, Internationellt. Bokmärk permalänken.

Kommentera