Jag har sett att det förekommer en del märkliga uttalande på sociala medier om att våld, särskilt bestialiskt våld utövat i grupp, inte skulle vara kulturbundet utan en del av människan natur och kan slå upp i princip var som helst. Implicit i detta ligger ett förnekande att västerlandet skulle vara särskilt skyddat mot sådant våld genom sina relativt väl fungerande rättssamhällen med stater som kan vidmakthålla sitt våldsmonopol samt att religionen genomgående är skild från staten och att en sekulär och förnuftsbaserad humanism har starka rötter hos medborgarna i gemen i dessa samhällen.
Vad gäller tesen att människan har en potential för våld och grymheter torde alla, med någon kunskap i historia, kunna bekräfta dess riktighet. Däremot är det sällsynt obildat för att inte säga korkat att hävda att inte kulturella fenomen kan och till stora delar har, lyckats tygla våldet. För vad är staten och rättssamhället liksom marknadsekonomin (som belönade samarbete i stället för krig) det sprida moraliska tänkandet och filosoferandet kring dessa frågor om inte kulturella uppfinningar – vilka uppstått i särpräglade kulturella miljöer sedan spridits vidare? Fråga är retorisk: de är kulturella innovationer.
Vad väst gjorde, med tyngdpunkten i Europa och den anglosaxiska världen – och vad anhängarna av ”bestialiskt gruppvåld kan uppkomma överallt-principen” tycks ha svårt att greppa är att den säregna blandningen av omständigheterna, inklusive det kristna inflytandet i Europa, successivt luckrats upp den enväldiga maktens oinskränkta och godtyckliga våldsutövning och gradvis förde bort både monarkin och religion från makten till förmån för maktfördelning, egendomsrätt och demokrati. Denna utveckling har också innefattat en katalog över mänskliga rättigheter som skyddas av rättssamhället. Att denna utveckling inte nått överallt och att bakslag inträffade i avlägsna delar av världen som stått under västerländskt inflytande – där dessa framsteg ännu inte slagit rot – är förstås inget argument mot västerländsk humanism per se, eller mot tesen om kulturbetingad minskning av våld.
Det vi kan konstatera är att utan denna angivna utveckling i de europeiska kärnländerna skulle världen vara en permanent krigszon och ett himmelrike för tyranner. Och det är just det den är i de områden där denna utveckling ännu inte fått ett bredare genomslag.
Problemet här är förstås staten i sig: med en så komplext utvecklad och relativt effektiv statsapparat, så är katastrofen inte långt borta om den lyckas erövras av krafter som förnekar värdet av just maktdelning, demokrati, egendomsrätt och mänskliga rättigheter. Under 1900-talet har vi sett minst två sådana försök i form av nazismen och kommunismen, vilka båda med mordiska motiv utmanade den nämnda västerländska demokratiska humanism (i en process som Karl Popper kallade ett försök till: “regress to tribalism”). Det öppna samhället kostar på, längan till stamtänkandet illusoriska fasthet och ”trygghet” lurar stark i det mänskliga sinnets bakre skrymslen.
Allt detta är förstås föranlett av ISIS härjningar. Det påstås att det inte ligger i religionens eller Islams natur att göra detta, med hänvisning till att något likande skett i någonstans i ”västvärldens periferi”. Detta är med förlov sagt så magstarkt at det övergår i dumhet – vilket visats ovan. Det vi däremot ser här är att kulturella innovationer, samtidigt som de kan tygla våldet, även kan släppa lös det. Jag talar förstås om religionen. Som Steven Pinker redogjort för i sin hyperintressanta ”The Better Angels of our Nature”, så är religionen en av de värsta våldsproducenterna i historien. När detta kombineras med otyglade statsledares maktambitioner är slakten snart ett faktum. Till exempel: (Jag citerar här direkt ur recensionen som länkas nedan): ” Likt alla vidskepelser, skriver han, leder religion till våld. Europas religionskrig tog livet av enorma mängder. Nästan sex miljoner människor dog i trettioåriga kriget; i proportionella termer är det på samma nivå som andra världskriget.”
Så hur är det då med ISIS härjningar är det bara vanlig mänsklig brutalitet som kommer till uttryck när chansen ges eller har deras framfart stöd i själva religionens texter och appeller? Svaret torde vara ett tveklöst ja. Mina studier har funnit att det finns över 100 verser i Koranens som kallar muslimer till krig med icke-troende för att befordra ett islamiskt styre. Vidare är talet om att bli Dhimmis, eller fly/dö helt relaterat till givna texter. Det sättet som Islams spreds från början, jämfört med t.ex. kristendomen är också rent igenom krigiskt, vilket i sin tur, logiskt nog, färgat av sig på själva den heliga texten. Eller som Nima Dervish säger på sitt rättframma sätt i ett inlägg på Mummelförlagets blogg:” Skippa skitsnacket om att det IS gör inte är riktig Islam. De gör exakt det som profeten och hans efterföljande kalifer gjorde. Erövring med svärd. Läs er Koran, läs era hadither…”.”
Därmed torde myten om att bestialsikt gruppvåld inte är kulturbetingat kunna anses avlivad.
P.S.
Läs mer om Pinkers bok här >>
