(Skapad 2009-04-06 överförd från kommentaren.nu 1.0)
Hur kan det INTE komma en kommentar på kriserna kris från kommentaren.nu?! Vad väntas det på? Svaret är att ibland omöjliggör privata förhållande alla möjligheter till lugn och eftertanke och därmed skrivande. Men nu är vi äntligen igång så smått igen!
Alltså: till KRISEN. Orsakerna har förstås inget med det vanliga tugget att göra d.v.s. något särskilt utbrott av “girighet” eller “kapitalismens kris”. Man tror att ekonomiskt utbyte på en marknad är en -ism, d.v.s. ett slags slugt påhitt av några beräknande “ur-kapitalister”. Ett påhitt av en viss K. Marx en gång i tiden, men inte mindre osant för det – och livsfarligt liksom som alla kollektivismer som glömmer individen – den unika kreativa agenten som i spontan samverkan med andra skapar all historisk utveckling och förändring.
Girighet är i sig en mänsklig konstant vilket bevisas genom en blick på historien. Den är inget plötsligt uppdykande unikt för denna KRIS.
Däremot kan vi slå fast att incitamentsystemen och gängse arbetsetik inom framförallt finanssektorn befordrat girighet eller i alla fall inte motarbetat den. Man skulle också kunna uttrycka det så att kontrollmekanismerna vad gäller risktagande varit för svaga eller felkonstruerade.
Men inte ens detta är hela sanningen utan den ligger mera, som ett erfarenhetsmässigt antagande, i för LITE personligt ägande. Allt enligt den gamla och väl utprovade principen att det du äger vårdar du. Således finner vi att i nära samtliga samtliga fall av sanslöst risktagande eller hårresande bonussystem att vi har ett INSTITUTIONELLT eller politiskt ägande. Vi finner styrelser och ledningar som är tillsatta av dessa och s.k. “styrelseproffs”, från t.ex LO, som sitter i alla de styrelser som istället borde befolkas av representanter för personliga individuella ägare dvs. om vi haft ett system som befordrat sådant ägande. Men så var det det där med “kapitalism utan kapitalister”.. Vilka var det nu som ville ha detta? Socialdemokraterna? Just det. Och nu är det skördetid…
Och så var det de utlösande faktorerna. Inte kan det väl vara det som kollektivisterna alltid ropar efter: politiska ingrepp?
Vid den stora depressionen på 1929-34 så fanns en politiker vid namn Andrew Mellon som var s.k. “likvidationist”. Allt som kunde gå i konkurs skulle gå i konkurs inkl. alla banker och finansieringsinstitut. Nationen skulle renas. Sannolikt fördjupade hans politik depressionen på ett allvarligt sätt.
Fannie Mae och Freddie Mac är/var två socialpolitiska storhet i USA som på politiska initiativ skulle ta extrema risker för att nära nog “alla” skulle få “rättigheten” att äga hus/egendom. Vad som hände sedan vet vi, ser vi och känner vi.
Det finns naturligtvis även andra orsaker, men märkligt nog tycks även de vara politiska, såsom Kinas vägran att släppa upp den inhemska konsumtionen etc. Johan Norberg tycks på ett föredömligt sätt ha rett ut allt detta i sin nya bok “En perfekt storm”.
Slutsatser: återinför starka incitament för personligt ägande med åtföljande ansvar och minska på motsvarande sätt det anonyma institutionella ägandet. Låt marknaden verka med frihandel under rättsstatens regler och avtalsinstitut. Sätt upp regler mot politiska snedvridningar (för demagogiskt röstfiske) och sätt stark press på diktaturer att införa rättsstatliga och icke-korrupta institutioner och inför kraftiga tullar mot de länder som vägrar. Eftergifter mot totalitära system måste alltid minimeras. Målet måste alltid vara att bryta ner dem på snabbast möjliga sätt. På så sätt sparas miljoner människors lidande och förbättras deras möjlighet till värdiga liv.
Och så måste någonstans pedagogiken, barnuppfostran återgå till sunda värderingar om ägande och ansvar och en moral och etik som premierar givande snarare än tagande. Altruismens ärorikhet om man så vill. Filantropin som norm. Till exempel. Med exempel – lärande genom föredömen. Det bästa sättet.
