Därför släpper vi HEN

Varför är hen ett så oanvändbart ord för en någorlunda bildad och upplyst människa?

Först och främst av fonetiska skäl. I ett så anglifierat land som Sverige är det omöjligt att inte associera till höns och med all respekt för djuren i fråga så är det något djupt opassande att få den associationen i samspelet mellan människor. Bara av detta skäl ensamt måste hen förkastas.

Jag föreslår därför följande:

Han eller hon komprimeras till hanon (kort a som i han) ”Om hanon vill gör det, så är det inte mycket att orda om ”Hanon får välja själv”. Kort och koncist och ett ord som är organiskt framtaget utifrån befintligt språk. Det har ingen ideologisk agenda annat än att förenkla tal och skriftspråk: slå ihop han eller hon helt enkelt. Kan även användas om könet är obestämt en hanon.

Så, saken klar hanon sjösatt: nu får vi se om det tar fart eller inte.

Hen reserveras för de som insisterar på att de vill kallas så. Det kan i en del fall också tjäna som identifikation för att personerna/personen som använder det uppenbarligen har en viss teoretisk syn på kön och ”könsroller” (radikal likhetsfeminism), vilket kan vara praktiskt och informativt – eller så används de av naivt omedvetna (s.k. nyttiga idioter).

Här följer nu ytterligare anledningar till varför hen är ytterst olämpligt att använda som neutralt pronomen – och varför hanon är så mycket bättre!

2. Ordets kanonisering i en feministisk ”normkritisk” diskussion, innebärande en uppsättning teser om allt från könen som sociala konstruktioner till trossatser om könsmaktsordningen m.m. Ordet är således ideologiskt anfrätt och ideologin i fråga är dessutom falsk: man kan inte skilja på det biologiska könet och det ”kulturella” annat än i en ytlig mening: könens grundläggande egenskaper spelas ut i en ständigt utvecklad kulturell miljö men ändras intei sina evolutionärt bestämda genetiska förutsättningar – med dess variationer. ”Genusvetenskapen” är en troslära helt utan vetenskaplig trovärdighet och hens koppling till detta trossystem gör det olämpligt föra alla utom de sekterister som sitter fast i nämnda ideologiska gungfly.

3. Det är därför främst feminister som driver på att använda hen och ordet fäster i sin feministiska kontext alltså vid antikverade teorier om kön. Samma typ av teorier som de som företräddes av Dr John Mooney, en av historiens värsta medicinska charlataner – med pedofila drag – som existerat. Vi talar om könet som ”social konstruktion”. En teoribildning som förnekar existensen av barns inneboende, av den sociala kontexten oberoende könspreferenser – (med respekt för de få som agerar i mellanzonen), Den är i sin praktiska tillämpning att likna vid misshandel och kan sluta som fallet Brenda i Kanada där en liten pojke med ett missbildat könsorgan uppfostrades som en flicka och t.o.m. fick kvinnlig könshormoner på köpet för att förstärka processen. Men barnet gick inte på det, förstås – eftersom miljöpåverkan är sekundär till inneboende processer och preferenser. Det blev istället till en tragedi som slutade i ett självmord. Ordet ”hen” innebär en koppling till hela den här idéstrukturen och är bara av detta skäl ytterst olämpligt att använda. Se detta för Brenda-fallet: >>

4. På grund av 2 – ordets knytning till en agitatorisk likhetsfeminism – finns det en inneboende tvingande tanke inlagd i ordet eller snarare om man icke vill använda det: är du med oss eller mot oss? Är du ”upplyst” eller rent av ”anti-feminist”? Välj rätt pronomen om du vill vara på den goda sidan!

5. Fakta: det finns bara två evolutionärt funktionella kön kvinna (XX-kromosomer) och man (YX-kromosomer). Utöver detta finns det en del mutationer som ger en del androgyna drag, men dessa är ytterst sällsynta och hur som helst biologiskt beroende även de. I sistnämnda fall kan det eventuellt vara rimligt för den drabbade att använda ett könsneutralt pronomen om sig själv, men skäl saknas att kalla de vanliga könen man och kvinna vid ett sådant missvisande neutrum. Det går också absolut att använda det neutrala hanon om en person med obestämt kön ”hbt” etc. utan några underförstådda likhetsfeministiska teoribildningar. En hanon.

6. Lars-Gunnar Andersson, språkvetare och professor i modern svenska vid Göteborgs universitet, och tillika tidigare sakkunnig i P 1-programmet ”Språket” (innan man sänkte nivån i programmet genom att ta in en doktorand som expert och en programledare vars enda merit tycks vara ”ungdomlighet”) har sagt: ” Tittar man på hur ofta ”han och hon” förekommer i våra texter i dag så tror jag att man skapar betydligt fler problem än man löser [om man inför hen.] Vi pratar faktiskt om ord som tillhör de femtio, hundra vanligast förekommande i vårt språk.”
Hanon däremot är bara en rationalisering av redan existerande kotym och därför et organiskt tillägg till befintligt språk.

7. Elise Claesson: ”Att upptäcka sitt kön är ett naturens steg för att bli vuxen. Det finns biologiska skillnader mellan män och kvinnor. Psykologiskt är det här något som alla barn går igenom för att känna att man är ett kön, och inget mittemellan.”
Att ta ifrån dem denna process genom att försöka få de att tro att de är ett neutrum ”hen” är ytterst problematiskt och min förutsägelse är att dessa barn (om det är hårt ansatta i detta av fanatiska föräldrar och ”genuspedagoger”) riskerar mentala skador och de kommer förr eller snarare att göra ett kraftfullt uppror (puberteten!) Man får heller inte underskatta risken för verkliga tragedier. Se exemplet med Brenda ovan.

Hanon alltså, varsågoda och använd!

Comments

comments

Det här inlägget postades i Genus och feminism, Historia och identitet, Vetenskap och bildning. Bokmärk permalänken.

Kommentera