Angående Tove Lifvendahl och “svagheten”

Tove Lifvendal har höjt sig åtskilliga snäpp i dagens inlägg på SvD opinion >>
Det är verkligen en viktig text om de grundläggande tankesätt som styr och bär upp den svenska socialstaten i all dess hämningslösa resursindragning från det civila samhället och den syn på medborgarna som detta beteende speglar.

 

Här kommer ett citat ur boken Om den civila freden som belyser denna problematik.

“40. Myten om ”svagheten” – makten motiverar sig

Myten om svagheten är ett av de viktigaste instrumenten för att tillskansa sig makt och resurser över myndiga vuxna medborgare.

Har någon någonsin hört en legobyggande paternalist eller maternalist och hyllare av den ”solidariska” jättestaten säga ansikte mot ansikte med en medborgare i tillfällig eller permanent olycka att: ”vi vill hjälpa dig ty Du är så svag och alla andra utom jag/partiet/staten är så egoistiska?” Naturligtvis inte.

Ordet svaghet blir bara ännu ett instrument, en tryckknapp som ska generera sympatiska känslor hos valmanskåren och som vävs in i den ideologi vars enda syfte är att tillskansa sig resurser och leka planekonomi och ”vi-är-godast-med-andras-resurser-leken” – en lek i grunden byggd på en ideologi av folkförakt och rå maktvilja kamouflerade bakom svaghetens retorik.

Om föreställningen om medborgarens enorma svaghet och skyddsbehov ska kunna vidmakthållas så blir det oundgängligt att försöka få till stånd medborgerligt
självförakt. Detta är viktigt. Medborgarna måste fås  att inse att de ej är att lita på, att de inte ens kan lita på sig själva, att de inte duger. De är antingen hänsynslösa egoister eller ohjälpligt svaga människor. De kan inte klara sig på egen hand i fri sammanslutning med sina medmänniskor. Staten måste gripa in, beskydda, kontrollera, styra med bidrag, fylla på sina aldrig tillräckliga resurser genom drakoniska skatter och expropriationer.

En humanistisk människosyn byggd på den enskilda människans väldiga kreativa och framför allt medmänskliga resurser blir därför en naturlig och ständig måltavla för den paternalistiska statens propagandister.

Ingen kan säga att en annan människa är svag bara för att han eller hon råkat i tillfällig materiell nöd eller på grund av handikapp är i behov av permanent stöd. Dessa människor kan ha styrkor som vi bara kan ana av andlig, intellektuell eller innovativ art eller av medmänsklighet, av humor, av hjälpsamhet: resurser som inget samhälle kan få för mycket av.

Dock, lögner kan inte upprätthållas för evigt. Människans sanningslidelse bryter till slut igenom och visar på en sannare civilisation: den frihetliga humanistiska, dynamiska och till slut på alla områden blomstrande (men långt ifrån icke-tragiska).

Vi kan konstatera att den ”solidariska” jättestaten bygger på mörka ohållbara principer och att det enda dess fortlevnad och existens hänger på är hur effektivt dess ideologi kan propageras och hur effektivt man kan tränga tillbaka de sanningar som talar om dess rätta ansikte,

Därmed kommer vi oundvikligen in på frågan om hur? Om nu denna statstyp så starkt är byggd på folkförakt, hybris och en accelererande nedmalning av mänskliga och finansiella resurser, hur kom den till makten och hur lyckades den i en demokrati stanna där så länge att den kunde byggas ut och stärka sin ställning?

Svaret är flertrådigt men huvudsvaret torde ligga i att man lyckats få grepp om sinnena, om metaforerna, om visionerna och sedan få motsvarande grepp om megafonerna och få dem att ljuda med önskat budskap. En ständig trumeld mot medborgarnas sinnen som sedan faller ut i rätt nedlagd röstsedel. Människor är påverkbara – till en viss gräns.”

//För den som vill fördjupa sig ytterligare i detta finns boken att beställa här i högerkolumnen eller här >> //

 

 

 

Comments

comments

Det här inlägget postades i Historia och identitet, Konstitutionella frågor, Politik och ekonomi. Bokmärk permalänken.

Kommentera