Lördagsintervju på låg nivå

Idag är jag heligt förbaskad på två personer av två olika skäl. SR P1:s Monica Saarinen för hennes ohöljda vänsterpropagandistiska sätt att göra intervjuer på och Anders Borg för hans skenbart förnuftigt analytiska men i grunden paternalistiska medborgarföraktande hållning, liksom hans förmodligen helt medvetna ljug kring uppenbara fakta. Jag talar om dagens lördagsintervju i P1.>>

Jag kommer att fokusera på den del som börjat ca 23:35 in i intervju och berör dels kvoteringsfrågan och dels ”jämställdhet” i allmänhet utifrån ”pappamånaden” och ”jämställdhetsbonus”.

Saarinen är en kvinna som svalt allt kring jämställdhetsretoriken från vänster utan att visa minsta antydan till insikt i begreppens mångtydiga innebörd och den alls ej självklara fördelen med kvoteringar och andra tvångsåtgärder varken från företagens eller kvinnornas sida. Frågorna till intervjuoffren blir därför hela tiden från ett vänsterkritiskt håll d.v.s. frågor av följande typ är legio: ”Varför har Ni inte inför den och den kvoteringen eller den och den tvångsåtgärden för att folk ska börja bete sig enligt den utopiska mallen om ‘jämställdhet'” Det vill säga den underförstådda icke-ifrågasatta premissen är att olika procentsatser av kön i någon vettig mening skulle ha ett positivt egenvärde utan analys av denna modells konsekvenser principiellt och i varje enskilt fall.

Först lite fakta kring kvotering i bolagsstyrelser

1. Lagstadgat kvoteringstvång är ett flagrant brott mot äganderätten och att den som står risken med kapital och engagemang i ett företag också ska få tillsätta ledningen.

2. Tesen om att det är ”demokratiskt” att personer av ett visst kön ska vara representerade lika mycket som någon av ett annat kön är helt utan giltighet eftersom företag inte är lagstiftande institutioner och en representation av ett visst kön säger inget om kompetensen i en styrelse som ju alltid måste vara huvudsaken för att klara konkurrens och fortlevnad. Talet om att ett kön är ”underrepresenterat” är således helt utan relevans som argument för ett ingrepp i äganderätten.

3. Samma som ovan gäller att det skulle vara ”rättvist”. Begreppet i sig är oanvändbart eftersom det är i betraktarens öga.  En styrelse bestående av 100 % kvinnor och som levererar stora värden till aktieägarna och anställningar till personalen, kan upplevas som extremt orättvis i behandlingen av en man som inte blev antagen i en nomineringsprocess. Men styrelsen är som sammansättning och i sin funktion varken rättvis eller orättvis, den är verkande på en marknad där ägarna i slutändan bestämmer – och måste får bestämma dess vidare sammansättning utan några andra hänsyn än upplevd kompetens. Allt annat är totalitära socialistiska ingrepp i äganderätten, dessutom helt utan stöd i några som helst fakta. Kvotering har således ingenting med ”rättvisa” att göra.

4. Alla fakta (se nedan) talar mot att kvoteringar är lyckade från näringslivets horisont – och det är förstås den enda horisont man kan ha när just detta näringslivs framgång och prestationsförmåga är grunden för varje lands välstånd.

5. Ingen människa oavsett kollektiv egenskap (kön, hudfärg, etnicitet, religion, kultur etc.) kan med några rimliga frihetliga och marknadsekonomiska argument (däremot socialistiska/totalitära förstås) kräva dragningsrätt på annans egendom. “Här kommer jag och jag har en medfödd eller förvärvad egenskap som inte Ni har, därför har jag rätt att vara med i en viss kvot i Er styrelse!” Själva tanken är i sig förstås helt befängd vid närmare reflektion.

6. Fakta i fallet Norge visar att 40 % av de norska bolagen valde att avregistrera sig från börsen för att kunna behålla beslutanderätten även sig egendom. Lagen innebar INTE att norska kvinnor satsade mer på VD-arbete (en erfarenhet som är viktig för styrelsearbete). Vidare har en undersökning konstaterat att de bolag som följt lagen har haft försämrad prestationsförmåga. >>   Detta är också precis vad man förvänta sig när man kör över ägarnas (som har bäst insikt i verksamhetens behov)  fria val av kompetenser oavsett kollektiv egenskap.

Så frågan är: vilka rimliga och hållbara argument kvarstår för att motivera ett lagstadgat tvång att människor med en viss kollektiv egenskap ska kvoteras in i bolagsstyrelser?  Svaret torde vara givet. Inga alls. Noll.

Nu till intervjun

Först en lögn från Borg ”Ingenting tyder på att dessa kvoterade bolag har sämre lönsamhet än andra”. Som framgår av studien ovan så är detta helt fel. En lögn om han vet om det, en frapperande okunskap om han inte vet om det. Sedan säger Borg att det KAN vara så att det tvärtom blir mer lönsamhet i dessa bolag. Men även där är det helt fel enligt gällande undersökningar. Ordet KAN blir här vilseledande och en växel på framtiden: någon gång i någon studie kan det visa sig ett kausalt samband. Därefter säger Borg att han kan förstå Spendrups skepsis (verkligen, har inte framgått på vilket sätt) men att om företagen kan ”leverera än 30-40% kvinnor” så slipper de lagstiftning. Detta är ju ingenting annat än debilt! Men varför? Hur motiveras detta enorma ingrepp i äganderätten. Inga hållbara argument levereras. Han säger at han ”tror att det är en fördel”. Men för vem? Inte ägarna, inte de inkvoterade kvinnorna som inte tagit sig in på egna meriter endast och kommer att få känna av detta. Så för vem? Ett antal ihärdigt gastande priviligierade feminister – som ser maktpositioner manifestera sig i bolag de inte har någon som helst varken moralisk eller logisk rätt att på grund av sitt kön får vara med och bestämma över?  Det verkar vara den ända rimliga förklaringen. Men hur kan en moderat finansminister anse att det är denna grupp han ska tillfredsställa? Frågorna och svaren uteblir i intervjun.

Sedan kommer indignationen över att kvinnors ”representation” bara ökat någon procent under sista året. (observera han säger inget om uteslutning av en del människors visade kompetens för de bolag de ratats för, vilket vore en annan sak). Om Borg inte kan visa att denna lilla ökning eller t.o.m minskning av kvinnors representation i styrelserna har försämrat företagens resultat och framtidsmöjligheter – och det kan han förstås inte – så är ju hans indignation helt utan grund. Det är bara ett slags pajaseri, en dålig teater utifrån ett uselt manus. Borgs indignation baseras antingen på en brist i den intellektuella kapaciteten eller ett medvetet taktiserande för att stryka en vänsteropinion medhårs. En opinion som Borg och andra politiker, som ständigt utsätts för mediavänsterns verklighetsvinkling, misstolkat för en giltig opinion. För faktum är att folket medborgarna i gemen är kraftig emot kvotering, de känner och inser det orimliga i hela tankegången.>>  Men eliterna vill inte kännas vi detta. Det tror sig veta bäst vilket de dock som vi har sett, inte gör. De har ritat sin egen karta och om den inte stämmer med verkligheten så gäller kartan. Att både politiker och media tappat orienteringsförmågan på detta sätt, är förstås djupt oroande för det samhälle de ska leda respektive tolka och rapportera om.

Nu till Saarinen som tyvärr – givet beteendet – måste betecknas som antingen debil eller medvetet propagandistisk. Det är bara att välja. Vet inte vad som är värst. Jag skulle säga det senare.

Saarinen bara utgår ifrån att fler kvinnor i styrelserna, (som besätts av valberedningar utifrån den fas ett företag är i och den kompetens som därmed efterfrågas), är någonting bra. Inga argument behövs enligt Saarinen, hon behöver inte nämna ett enda. Det bara ÄR så. Låter det smart, intelligent eller är det kanske en bra strategi för att med medias makt tvinga igenom ett lagförslag som hon utifrån ser som en fördel för vänstern i dess jakt på det perfekta matematiskt jämställda samhället? Vilket det en är så är inget av skälen giltiga för en journalist som ska intervjua mäktiga politiker eller andra prominenta personer i samhället. Det är helt enkelt usel journalistik.

Inte EN ENDA FRÅGA ur det batteri av kritik som finns att hämta i de punkter jag redovisat ovan. Samma sak med barnomsorgen. Här utgår också Saarinen från att det är något odelat positivt att män är hemma lika mycket som kvinnor under barnens första levnadsår och att kvinnor måste jobba heltid i samma utsträckning som män innan samhället är gott och bra. Men det finns förstås en hel hög med relevanta frihetliga invändningar emot detta, av vilka Borg berör en, nämligen att ökade inskränkning av familjers frihet måste vägas av mot paternalistiskt förmynderi – som han dock mycket väl kan tänka sig – men måste fundera vidare över. Saarinen visar sig helt tondöv för respekten för familjernas självbestämmande över hur de ska organisera sin barnomsorg. Hon bara trumma på, ”men jämställdhetsbonusen har ju inte gett någon effekt”, dundrar hon, och är märkbart indignerad över att män inte beter sig som pavlonska hundar i sitt beteende gentemot de statliga morötterna. ”Ska Ni drastiskt höja bonusen” eller vad ska Ni göra för att få till de procentsatser som hon bara utgår från är bäst för både barn, kvinnor och män. Det är i sanning en djupt oreflekterad, mot medborgarnas självbestämmande beklämmande överhetsattityd och på sista linjen en häpnadsväckande lågt stående journalistik. Man blir djupt beklämd över att man ska tvingas betala licenspengar för detta elände – som sedan dessutom upprepas vecka ut och vecka in.

 

P.S. 17/1-14

Den 18/11-09 skrev Carolina Neurath en kolumn i SvD Näringsliv. Titeln var ”Jämställd fond vore på sin plats”. Hon argumenterade där för att man borde sluta köpa aktier i bolag med manliga styrelser – oavsett hur framgångsrika de var.

I dagens SVD Näringsliv tar Carolina Neurat upp en av sina gamla käpphästar. Lagstiftning för att införa bestämda procentsaster av ett viss kön i bolagsstyrelser. Hon säger det inte rakt ut men det är svårt att se att hon inte underförstått vill ge kvoteringsförespråkarna rätt: Fler kvinnor i bolagsstyrelserna är bra rent generellt (de har större civilkurage) och nuvarande styrelser är generellt för dåliga.

När Jens Spendrup hävdar att det är för få kvinnliga vd:ar och det därför finns ett mindre urval till styrelser att välja mellan så genmäler hon att det inte är fler erfarna VD:ar som behövs utan det någon flummiga ”stor bredd, mångfald av erfarenheter, infallsvinklar och bakgrunder”. Det låter ju vackert om än ospecificerat. Detta ska då ställas mot ett antal ”pensionerade företagsledare”. Här måste man fråga sig dels, hur ett resonemang på en sådan generaliserande nivå ska tas på allvar (det finns väldigt mycket mångfald av kompetenser i svenska styrelser (i linje med god styrelsesed)  och det finns väldigt många duktiga styrelser som till en del eller stor del består av erfarna manliga företagsledare med stor och varierad kompetens och branschkunskap – förstås). Men allt detta är ju ändå inget argument för att de som sätter in kapital i ett förtag och stor risken att förlora det inte skulle ha rätten att fullt ut tillsätta ledningen. Inget av det Neurat säger motiverar ett sådant drastiskt ingrepp i äganderätten, näringsfriheten och ägarnas, via valberedning och styrelse möjligheter och ansvar att styra sitt projekt på en konkurrensutsatt marknad eller för den delen en monopoliserad marknad  om man ska vara konsekvent.

Går man ner på mikronivå till människor som faktisk kämpar och leder sina företag så får de svara mot kunderna och marknaden. Klantar de till det så får de stå sitt kast. Det är marknadsekonomin- creative destruktion, och så måste det vara om vi ska kunna behålla  en entreprenörsdriven ekonomi – vilken till 100 % visas sig vara den ända som lyckats skapa varaktigt välstånd (som  förstås sedan kan förstöras av politisa beslut). Och de kinnor som Neurat refererar till har ju också kommit in via sin kompetens, få man förmoda – att kvotering skulle ge mer civilkurage via kön som kausal faktor är det väl ändå ingen som tror.

Sedan är det självklart så att en bred kompetensprofil i en styrelse kan vara en fördel, men det får ju i så fall visas genom best practise. Inte minst genom att visa sin komeptens genom handlingar och förstås genom att starta och driva egna bolag. Dock inte genom statliga påbud om procentsatser som inte kan motiveras från något som helst rimligt argument – utan som bara har destruktiva konsekvenser för alla och som utgår från at kvinnor är svaga när de i själva verket är minst lika starka som männen och har alla möjligheter att visa det, med reservationen att de generellt kan ha andra intresseområden. än män vad gäller karriärklättring i näringslivet. Det vill säga kvinnor är inte kloner av män med en annan kroppsform. Att de tenderar att göra andra livsval har därför inget att göra med att de är tvingade därtill av “patriarkatet” utan för att de vill göra det i linje med de intressen de har och de prioriteringar de gör i livet.  Varför inte respektera dem för det? Jag gör det. Något medfött frikort till bestämmanderätt över annans egendom har de däremot inte. Lika lite som jag har det.

 

Comments

comments

Det här inlägget postades i Genus och feminism, Media, Politik och ekonomi. Bokmärk permalänken.

Kommentera