Postmoderna kollektivister slår tillbaka

Nu när psykologiprofessorn och vänsterätaren Jordan B Peterson blivit allt för populär och påträngande med sin förintande kritik av postmodernism/kulturmarxism och identitetspolitik så är det föga förvånande att den akademi-, media- och kulturvänster som känner sina maktkotterier hotade och sina favoritideologier söndertrasade kommer ut med hela sin inte oansenliga arsenal av invektiv, förljugna förvridningar av hans argument (à la BBC:s Cathy Newman – se youtube https://youtu.be/aMcjxSThD54) och ”all in”-försök till karaktärsmord. SvD gav brett utrymme till en sådan proxy i form av Carl Cederström (SvD kultur 11/3-18) och hans ”recension” av Petersons nya bok 12 Rules for Life: An Antidote to Chaos.

Cederström har tidigare knåpat ihop några böcker om Wellnesindustrin och självhjälpsböcker. Vi behöver veta att han bekänner sig till den anti-meritokratiska socialism som överallt sänkt samhällen i förtryck och armod: ”…samhällets [d.v.s. statens] uppgift är att hitta system som fördelar resurserna” (vi förstår därav bl.a. att tidigare socialistiska stater har inte gjort rätt trots otaliga och blodiga försök, men nästa kommer att lyckas, vi behöver bara hitta det…). I hans bok ”Wellnesssyndromet” går han till attack mot det som faktiskt är västerlandets största landvinning nämligen att ansvaret för ens handlingar och liksom de mänskliga rättigheterna måste börja och sluta hos individen och inte hos kollektiv eller ”strukturer”: ”Boken Wellnessyndromets huvudtema är en samhällskritik mot individualism…” Cederström är således för kollektivism – och mot den frihetliga samhällssynens grundförutsättning – den metodologiska individualismen. (Citaten är från tidningen Dagen 13/5-15.)

Cederström har förstås inga problem med att endast referera till negativa recensioner av Petersons nya bok trots att det finns mängder av positiva och ärliga sådana (d.v.s. inte skrivna av kränkta postmodernister och vänsteranhängare som förstås inte kan missa ett sådant gyllene tillfälle att tvåla till Peterson) t.ex. New Yorker 5/3-18, The Guardian 21/1-18, Toronto Star 22/1, The Chronicle Review 17/1-18 m.fl. Han har heller inga problem med att deklassera Petersons bok genom att jämför den med hjälp dig själv till lycka-böckerna från 1930-talet och framåt trots att Peterson själv konstaterat att: ”The pursuit of happiness is a pointless goal” (Twitterinlägg).

Cederströms raljerar – utan minsta empiri – över Petersons syn på att ett eländigt liv faktiskt ofta kan ändras till det bättre genom att ändra individens egen kunskap, attityd och viljeinriktning, vilket det finns hur många bevis som helst på inte minst inom den kognitiva psykologin – och man kan ju börja med att gå till sig själv. Cederström vill alltså inte kännas vid västerlandets kanske största upptäckt för att säkerställa humanism och minska den ondska i värden som oundvikligen uppstår vid grupptänkande/identitetspolitik. Det som Peterson bland annat utryckt i följande rader:
Your group identity is not your cardinal feature. That’s the great discovery of the west. That’s why the west is right. And I mean that unconditionally. The west is the only place in the world that has ever figured out that the individual is sovereign. And that’s an impossible thing to figure out. It’s amazing that we managed it. And it’s the key to everything that we’ve ever done right.” (Twitterinlägg.)

Cederström avslutar sin artikel genom att via Nelson i Simsons försöka få Peterson att framstå som ologisk genom att leverera en argumentativ fallasi. Han indikerar att ”mobbaren” Nelson i Simpsons säkerligen hade hånat Peterson när han, i betraktelse över vad kollektivismen och grupptänkandet orsakat i form av död och lidande under 1900-talet fäller några högst berättigade tårar det vill säga han har ”visat svaghet” (i själva verket empati och ärlighet), som man ska förstå att Peterson ser ned på – oaktat att hela hans vuxna liv har gått ut på att hjälpa människor som de flesta socialister som kramar socialstaten och välfärdskomplexet skulle karaktärisera som just ”svaga” – och dessutom är själva syftet med hans nya bok. Tankefiguren är förstås extremt icke-analog enär Nelson, knappt ens streetsmart, verkar i en trång lokal miljö medan Peterson talar om filosofiska frågor av allmänmänsklig natur kring vilka Nelson inte fattat något även om han säkerligen i fantasin kunnat förstå Petersons känslor – efter extensiva förklaringar – genom förlusten av sin egen fadersfigur.

Givet Jordan B Petersons popularitet och föremålen för sin politiska och ideologiska kritik kan vi räkna med en inte oansenlig mängd av liknande artiklar som Cederströms framgent, inte mist i Sverige som ju tyvärr är ett av västvärldens starkaste fästen för en postmodern anti-humanistisk identitetspolitik. Men låt inte lura Er av dessa artiklars avskräckningsförsök. Gå till källan och bilda Er en egen uppfattning. Det är oftast väl värt besväret.

Publicerat i Genus och feminism, Historia och identitet, Vetenskap och bildning | Lämna en kommentar

Kriget mot pojkarna

Få saker kan vara viktigare än det som sägs i denna video. Ändå är det fullständigt ignorerat av det svenska pedagogindustriella komplexet. Ingen tjänar dock på den extrema feminisering som  skett av det svenska skolväsendet, inte ens flickorna faktiskt.
Fatta och agera. Det är långt gånget.

 

Publicerat i Genus och feminism, Skolväsendet | Lämna en kommentar

När könet som ”social konstruktion” drabbar barnen…

En lektor vid Lunds universitet vid namn Susanne Pelger har skrivit en barnbok som inte på minsta sätts ifrågasätts av SVT i en presentation (se länk i slutet av denna text). Slutsatsen att den skattefinasierade mediakolossen  delar de postmoderna förment progressiva värderingarna  med författarinnan blir därför oundviklig.

Det är dock uppenbart att en sådan här bok i händerna på ”pedagoger” är lika med att sexualisera små barn och att tvinga på dem ett ”tänkande” som de absolut inte är mogna för. Ett tänkande som dessutom bygger på falska premisser.

Författarinnan, genetiker som hon är, tycks helt ha förlorat verklighetskontakten. Hon påstår att ”Bara för att du har en XX eller XY kromosom så är könet inte bestämt”. Jo det är det faktiskt, det är bestämt av naturen. Punkt.

Andra varianter finns inte. Ingen människa har fötts med både fungerande livmoder och dito testiklar. Däremot kan det födas varianter med defekter av könsorgan och olika typer av hormonförändringar, som gör att vi dels får en predestinering till homosexualitet (genom bl.a. en deviering i den tesosterondusch som fostren får i livmodern och som till stor del avgör mäns sexuella läggning se t.ex. Garcia-Falgueras A, Swaab DF (2010). ”Sexual Hormones and the Brain) och dels kan få andra könsidentitesproblem – inte sällan accentuerade eller uppmuntrade av den sociala omgivningen.

Några tragiska fall kan belysa hur i grunden  defekt och direkt farlig idén on könen som en ”social konstruktion” är.  Det ena ganska välkända exemplet är när en kanadensisk pojke David Reimer genomgick 1966 en ”könskorrigering” till flicka efter att hans penis förstörts efter en misslyckad omskärelse. En kanadensisk läkare – John Money – av samma ideologiska typ som Susanne Pelger (och hennes försvarare i sociala medier) tyckte att det var ett lämpligt tillfälle att testa samma ”teorier” som boken indikerar/påstår d.v.s. att kön är något man kan hoppa in och ut i lite som man vill bara man slipper normtrycket från den ”instängande” och ”begränsande heteronormen”.

Money framhöll för föräldrarna och omvärlden teorin om att könsidentiteten vid tidiga åldrar var formbar och utvecklades primärt som ett resultat av externa faktorer.
Känner Ni igen resonemanget? Detta var också ett bra tillfälle att testa denna teori eftersom ”Brendas”/Davids bror var en tvillingbror som var enäggstvilling. Om gener inte hade något märkbart inflytande på könsidentiteten så skulle en lyckad transformering av David till flicka bekräfta Dr Moneys teori om könens formbarhet utifrån sociala faktorer.

Föräldrarna körde inledningsvis hårt med David och köpte kvinnliga leksaker, satte på honom klänning etc. I de första tidiga åren tycktes det hela fungera men det var en chimär. Han berättade senare att han tidigt kände sig fångad i en påtvingad roll. I tonåren (förväntat då könshormonerna på allvar börjar forma den medfödda könsidentiteten) började ha agera som den pojke han var.
”Brenda” gjorde sedermera en ny könsoperation till man (så gott det gick) och tog då namnet David Reimer. Både David och hans tvillingbror tog sedermera livet av sig. Tänk så det kan gå när könsrelativisterna tillåts härja fritt…

(Se även fallet M.C. versus Aronson även här försökte man göra en i fostret tesosteronduschad pojke till flicka. Vidrigt och förstås med tragiska följder.)

Hur snett Susanne Pelger är ute när det gäller att förvrida barnens syn på naturen är när hon låter påskina ett en ”häst kan bli en hund ”jaga katter och gillar ben” etc. Detta är ju att direkt förvrida tänkandet på barnen eftersom varken hundar, katter eller hästar kan gå utanför sin biologi och sina av evolutionen nedärvda instinkter och beteendemönster. Vad ska en dagisfröken svara när et barn säger ”men en häst kan ju inte bli en hund? ”Är du säker på det?” eller ska hanon kanske blåljuga och säga att ”det kan den visst, bara vi låter den välja själv utan trycket från den begränsande hästnormen?”

Det är alldeles uppenbart att en sådan här bok är lika med att sexualisera små barn eller rättare att tvinga på dem ett ”tänkande” som de absolut inte är mogna för. Könen är i grunden en dikotomi för fortplantning inom arten Homo sapiens: allt som är relaterat till kön i mogen ålder är därför i grunden relaterat till sex. Om en man målar läppstift tar han på sig en kvinnas attraktionsmedel för att attrahera män och konkurrera med andra kvinnor om uppmärksamhet och status i ett erotiskt spel (så primitivt är det tyvärr bakom allt självbedrägeri. Det handlar i grunden till mycket liten del om att vilja vara ”fin för sig själv” även om det är ett legitimt självbedrägeri).

Vi vet också att självmordsstatistiken för de ”transsexuella” som behandling i form av hormonterapi och/eller könskorrigering, d.v.s. där deras faktiska kön genom emotionella upplevelser ska korrigeras biologiskt, är extremt hög.  Är det kanske teorier om det relativa i ”sociala normer” och teorier a la Money om könets ”plastisitet” som driver fram denna ökning i kirurgiska ingrepp och antaganden om att önskningar och känslor kan ändra biologiska fakta?
Kanske vore psykiatriska behandlingar – och se tiden ann – ett bättre alternativ än drastiska fysiska ingrepp som sällan kan tas tillbaka? Frågan behöver hur som helst ställas.

Pelgers  bok bidrar inte på minsta sätt för att reda ut problematiken och hjälpa dessa människor som utan egen förskyllan har hamnat i en biologiskt baserad könsproblematik.

Och att förvirra barn med lögnaktiga påståenden om biologins formbarhet och vuxnas sexuella beteenden utifrån rent önsketänkande och en omogen analys är att utsätta dem för intellektuella och etiska övergrepp.

Här är SVTs ”trailer” för boken >>

 

 

 

 

 

 

Publicerat i Genus och feminism | Lämna en kommentar

Normingenjörernas härjningar måste få ett slut

Två ”profiler” från Nationella sekretariatet för genusforskning svarar i dag (13/11-17) Ivar Arpi på hans två, för deras verksamhet detroniserande artiklar om hur sekretariatets ”normingenjörer” förpestar svenskt universitetsliv. (se längre ned å min sida för kommentarer kring detta). Deras svar hamnar som ett ledande exempel i kategorin goddag yxskaft.

I Arpis svar på deras svar finns en länk till en fördjupning kring problematiken med genustänkande som redovisas här nedan.

”Om gener och biologi påverkar människor sätter det också vissa gränser för vad man med politik kan hoppas uppnå. Om det finns biologisk grund för flera observerbara skillnader mellan könen kan man inte reducera allt till en fråga om diskriminering eller makt. Då äventyras det radikalfeministiska projektet.”

Så klart, det är själva grundkärnan i den ”genusteori” och ”intersektionalitet” vars metafysiska nonsens ges miljonbidrag av regeringen. En regering vars representanter borde läsa Arpis text om och om igen tills kanske något fastnar. Men eftersom jämställdhetsminister Åsa Regnér och hennes kamrater i regeringen bara fortsätter att ge miljonbelopp till pseudovetenskapligt och rent samhällsdestruktivt nonsens, så måste vi konstatera att de som på detta sätt gödslar med våra skattepengar är, om möjligt, ännu mer korkade än de ”profiler” från Nationella sekretariatet för genusforskning (bara namnet…) som presterade det infama snömos till svar på Arpis inledande två texter som vi har den ytterst tveksamma glädjen av att ta del av i dagens SvD.

Ivar Arpi:
”Forskningsresultat [av biologiskt och evolutionspsykologiskt slag] kan inte ignoreras bara för att de är politiskt eller religiöst obekväma.”

Ändå är det precis det som vår regeringen bidrar till och regeringar före dem också gjort. För har man en statsreligion så har man, då vårdar man den. Kosta vad det kosta vill. Inte ens Sveriges universitets nedsänkning i ett politiserat träsk av statliga ideologiska streckbänkar manövrerade av ”normingenjörer” är ett för högt pris att betala.

”Om utgångspunkten är att människan föds som ett tomt ark, om hon är oändligt formbar, så öppnar det upp för brutala politiska omskolningsprojekt [just det…] som, förutom att de riskerar att göra våld på den enskilde individen, också är dömda att misslyckas [t.ex. den nya ”socialistiska människan, som skulle hamras fram för inte så läge sedan i öst, Hur gick det med det?] Erkännandet av biologiska skillnader medför förhoppningsvis en ödmjukhet inför utsikterna att omforma människan efter en idealbild.”

Kommer nästa regering att våga ta i detta moras av intellektuell ohederlighet? F-n trot. Det krävs mycket mod och statsmannaskap att angripa en stats överideologi – ”statskyrka” – hur grundfalsk den än är i sina postulat.
Och det var tyvärr länge sedan nu vi såg prov på just detta i Sverige – statsmannaskap. Men hoppas kan man ju alltid.
Så här kan det inte fortsätta. Nu måste även forskare och adamiker på universitet släppa feghetssarjen och ta till orda kring detta. Ok, man kanske får köra taxi något år till saken ordnats upp men att huka i buskarna leder inte framåt.
Se Er i spegeln och agera. Vägra spela med i detta ovärdiga och ovetenskapliga omskolningsprojekt. Inte mycket att vinka på nu, snart kallar normingenjören in dig till förhör.
Vad ska du säga då?

PS

Läs Ivar Arpis hela tredje text här>>

Publicerat i Genus och feminism | Lämna en kommentar